Fia med knuff

 

Fia med eller utan knuff

2-4 deltagare, 4 pjäser i samma färg per spelare.

fia med knuffPlacera alla dina brickor på den stora cirkel som har din färg. Det är valfritt om gul, blå, grön eller röd börjar. För att kunna gå ut på spelplanen måste du slå 1 eller 6 med tärningen. Då hamnar du på en cirkel i din färg. Slår du 1 placerar du en pjäs på cirkel 1. Slår du 6 placerar du endera 2 pjäser på cirkel 1 eller 1 på cirkel 6. Gå planen runt medsols. Du får extrakast varje gång du slår 6. Du slår ut pjäser som står på en cirkel som du flyttar till, varför de måste börja om från den stora rutan i deras färg (på 1 eller 6). Kör man utan knuff skippar man detta.

Du får inte placera någon pjäs där du redan har en annan av dina pjäser och ej heller flytta förbi någon av dina andra pjäser. När du kommer till cirkeln närmast före cirkel 1 så är det dags att börja flytta in mot centrum. För att nå mittencirkeln (=utgång) måste du slå exakt rätt siffra med tärningen. Visar tärningen för mycket måste du gå tillbaka överskjutande antal prickar. Den vinner som först får ut alla sina pjäser.

Sharing is caring!

25 Comments on Fia med knuff

      • orden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. 3Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

        6Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. 7Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. 8Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

        9Gud sade: ”Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.” Och det blev så. 10Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. 11Gud sade: ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.” Och det blev så. 12Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. 13Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

        14Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. 15De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. 16Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

        20Gud sade: ”Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.” 21Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. 22Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.” 23Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

        24Gud sade: ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.” Och det blev så. 25Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

        26Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” 27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. 28Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

        29Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. 31Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

        21Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.

        4Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.

        Människan i Edens trädgård
        När Herren Gud gjorde jord och himmel, 5när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – 6men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – 7då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 8Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. 9Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

        10En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. 11Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. 12Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. 13Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. 14Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.

        15Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. 16Herren Gud gav detta bud: ”Du får äta av alla träd i trädgården 17utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

        18Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” 19Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. 20Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. 21Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. 22Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. 23Då sade mannen:

         
        • 11I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

          2Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. 3Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

          6Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. 7Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. 8Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

          9Gud sade: ”Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.” Och det blev så. 10Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. 11Gud sade: ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.” Och det blev så. 12Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. 13Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

          14Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. 15De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. 16Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

          20Gud sade: ”Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.” 21Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. 22Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.” 23Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

          24Gud sade: ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.” Och det blev så. 25Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

          26Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” 27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. 28Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

          29Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. 31Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

          21Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.

          4Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.

          Människan i Edens trädgård
          När Herren Gud gjorde jord och himmel, 5när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – 6men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – 7då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 8Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. 9Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

          10En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. 11Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. 12Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. 13Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. 14Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.

          15Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. 16Herren Gud gav detta bud: ”Du får äta av alla träd i trädgården 17utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

          18Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” 19Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. 20Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. 21Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. 22Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. 23Då sade mannen:

          ”Den här gången är det ben av mina ben,
          kött av mitt kött.
          Kvinna skall hon heta,
          av man är hon tagen.”
          24Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.

          Människans olydnad och straff
          25Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra.

          31Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” 2Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” 4Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. 5Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” 6Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. 7Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.

          8De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. 9Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” 10Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” 11Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” 12Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” 13Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”

          14Då sade Herren Gud till ormen:

          ”Du som gjorde detta,
          förbannad skall du vara,
          utstött från boskapen och de vilda djuren.
          På din buk skall du kräla
          och jord skall du äta så länge du lever.
          15Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,
          mellan din avkomma och hennes:
          de skall trampa på ditt huvud
          och du skall hugga dem i hälen.”
          16Till kvinnan sade han:

          ”Stor skall jag göra din möda
          när du är havande,
          med smärta skall du föda dina barn.
          Din man skall du åtrå,
          och han skall råda över dig.”
          17Till mannen sade han:

          ”Du som lyssnade till din hustru
          och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av,
          förbannad skall marken vara för din skull.
          Med möda skall du hämta din näring från den
          så länge du lever,
          18törne och tistel skall den ge dig.
          Du skall äta av växterna på marken,
          19du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett
          tills du vänder åter till jorden.
          Ty av den är du tagen,
          jord är du och jord skall du åter bli.”
          20Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever. 21Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.

          22Herren Gud sade: ”Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.” 23Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. 24Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd.

          Kain och Abel
          41Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp”, sade hon. 2Därefter födde hon Abel, Kains bror.

          Abel var herde och Kain brukade jorden. 3En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 4Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva 5men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 6Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? 7Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”

          8Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.

          9Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” 10Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. 12Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.” 13Kain sade till Herren: ”Mitt straff är för tungt att bära. 14Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig.” 15Herren svarade honom: ”Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. 16Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden.

          Kains ättlingar
          17Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Han byggde då en stad och kallade den Henok efter sin son. 18Henok fick en son, Irad, och Irad blev far till Mechujael, Mechujael blev far till Metushael och Metushael blev far till Lemek. 19Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada, den andra hette Silla. 20Ada födde Javal, och han blev stamfar till dem som bor i tält och håller boskap. 21Hans bror hette Juval, och han blev stamfar till alla som spelar lyra och flöjt. 22Också Silla födde en son, Tuval Kain, stamfar till alla kopparsmeder och järnsmeder. Tuval Kain hade en syster, Naama.

          23Lemek sade till sina hustrur:

          ”Ada och Silla, lyssna till mig,
          Lemeks hustrur, hör mina ord.
          Jag dödar en man för ett sår,
          en yngling för en skråma.
          24Kain blir hämnad sju gånger om,
          Lemek sjuttiosju.”
          Set
          25Åter låg Adam med sin hustru, och hon födde en son. Hon gav honom namnet Set, ”ty”, sade hon, ”Gud har skänkt mig ett nytt barn i stället för Abel, som Kain dödade”. 26Också Set fick en son, och han gav honom namnet Enosh.

          Det var vid denna tid man började åkalla Herren.

          Adams släkttavla
          51Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud. 2Som man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades.

          3När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. 4Efter Sets födelse levde Adam 800 år och fick söner och döttrar. 5Adams hela livstid blev 930 år; sedan dog han.

          6När Set var 105 år blev han far till Enosh. 7Efter Enoshs födelse levde Set 807 år och fick söner och döttrar. 8Sets hela livstid blev 912 år; sedan dog han.

          9När Enosh var 90 år blev han far till Kenan. 10Efter Kenans födelse levde Enosh 815 år och fick söner och döttrar. 11Enoshs hela livstid blev 905 år; sedan dog han.

          12När Kenan var 70 år blev han far till Mahalalel. 13Efter Mahalalels födelse levde Kenan 840 år och fick söner och döttrar. 14Kenans hela livstid blev 910 år; sedan dog han.

          15När Mahalalel var 65 år blev han far till Jered. 16Efter Jereds födelse levde Mahalalel 830 år och fick söner och döttrar. 17Mahalalels hela livstid blev 895 år; sedan dog han.

          18När Jered var 162 år blev han far till Henok. 19Efter Henoks födelse levde Jered 800 år och fick söner och döttrar. 20Jereds hela livstid blev 962 år; sedan dog han.

          21När Henok var 65 år blev han far till Metushelach. 22Efter Metushelachs födelse levde Henok 300 år och fick söner och döttrar. 23Henoks hela livstid blev 365 år. 24Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.

          25När Metushelach var 187 år blev han far till Lemek. 26Efter Lemeks födelse levde Metushelach 782 år och fick söner och döttrar. 27Metushelachs hela livstid blev 969 år; sedan dog han.

          28När Lemek var 182 år fick han en son. 29Han gav honom namnet Noa, ”ty”, sade han, ”denne skall ge oss lättnad i vårt arbete och vår möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat”. 30Efter Noas födelse levde Lemek 595 år och fick söner och döttrar. 31Lemeks hela livstid blev 777 år; sedan dog han.

          32När Noa hade levt i 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.

          Jättarna
          61När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, 2såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. 3Då sade Herren: ”Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid – hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år.”

          4På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.

          Noa och floden
          5Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. 6Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. 7Herren sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem.” 8Men Noa hade vunnit Herrens välvilja.

          9Detta är berättelsen om Noa och hans släkt. Noa, som levde i denna tid, var en oförvitlig och rättfärdig man; han levde i gemenskap med Gud. 10Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet. 11Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld. 12Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt vad människorna gjorde på jorden var fördärvligt. 13Han sade till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden. 14Bygg dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck. 15Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög, 16och du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall du göra på ena sidan, och du skall bygga den i tre våningar. 17Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under. 18Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur, 19och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig. 20Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. 21Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra.” 22Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra.

          71Herren sade till Noa: ”Gå in i arken, du och hela din familj. Ty jag har funnit att du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid. 2Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par av varje art, hanar och honor, och av alla djur som inte är rena skall du ta ett par, hane och hona – 3också av himlens fåglar sju par av varje art, hanar och honor – så att de kan överleva på jorden. 4Om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort.” 5Noa gjorde i allt så som Herren hade befallt honom.

          6Noa var 600 år när floden översvämmade jorden. 7Då gick Noa in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur för att rädda sig undan flodens vatten. 8Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.

          11Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, 12och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13Just den dagen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet in i arken, och med dem Noas hustru och hans tre sonhustrur, 14vidare alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. 15Alla kom de in till Noa i arken, ett par av alla levande varelser. 16De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom.

          17Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. 18Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. 19Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 20Vattnet steg mer än sju meter över bergen. 21Hela myllret av varelser på jorden gick under: fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 22Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. 23Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.

          24Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar. 81Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes till, regnet hejdades 3och vattnet drog sig efter hand bort från jorden. Efter de 150 dagarna började vattnet minska. 4På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken stående på Araratbergen. 5Vattnet fortsatte hela tiden att minska, och när den tionde månaden kom, på första dagen i månaden, blev bergens toppar synliga.

          6Efter fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan återvände till honom i arken, eftersom det stod vatten över hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom.

          13I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp. 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15Då sade Gud till Noa: 16”Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig.” 18Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. 19Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.

          20Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: ”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.

          22Så länge jorden består
          skall sådd och skörd, köld och värme,
          sommar och vinter, dag och natt
          aldrig upphöra att skifta.”
          Guds förbund med Noa
          91Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 2Alla markens djur och alla himlens fåglar skall känna skräck och fruktan för er. Över dem och över allt som krälar på jorden och över alla fiskar i havet ger jag er makt. 3Allt som lever och rör sig skall vara er föda; allt detta ger jag er så som jag gav er de gröna örterna. 4Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig får ni inte äta. 5Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa.

          6Den som utgjuter människoblod,
          hans blod skall utgjutas av människor,
          ty Gud gjorde människan till sin avbild.
          7Var fruktsamma och föröka er,
          bli en myllrande mängd på jorden
          och härska över den.”
          8Gud sade till Noa och hans söner: 9”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande 10och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. 11Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.”

          12Gud sade: ”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: 13min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, 15då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. 16När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden.” 17Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden.”

          18Noas söner, de som gick ut ur arken, var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. 19Dessa tre var Noas söner, och från dem härstammar alla människor på hela jorden.

          Förbannelse över Kanaan
          20Noa var åkerbrukare, han var den förste som anlade en vingård. 21När han drack av vinet blev han berusad och låg naken i sitt tält. 22Och Ham, Kanaans far, såg sin far ligga där blottad och gick ut och berättade det för sina bröder. 23Då tog Sem och Jafet en mantel, lade den på sina axlar och gick baklänges in och höljde över sin far; de vände bort ansiktet, så att de inte skulle se sin far blottad. 24När Noa sedan vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom 25sade han:

          ”Förbannad skall Kanaan vara
          och den uslaste slav åt sina bröder.”
          26Och han sade:

          ”Lovad vare Herren, Sems Gud!
          Kanaan skall vara deras slav.
          27Må Gud låta Jafet växa
          och bo tillsammans med Sem.
          Kanaan skall vara deras slav.”
          28Efter floden levde Noa 350 år. 29Noas hela livstid blev 950 år; sedan dog han.

          Släkttavlan för Noas söner
          101Detta är släkttavlan för Noas söner, Sem, Ham och Jafet. De fick söner efter floden. 2Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras. 3Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. 4Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och rodaneerna. 5Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk.

          6Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. 7Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka. Ragmas söner var Saba och Dedan.

          8Kush blev far till Nimrod, som var den förste härskaren på jorden. 9Han var en väldig jägare inför Herren; det är därför man säger ”som Nimrod, en väldig jägare inför Herren”. 10Hans rike omfattade från början Babel, Erek, Ackad och Kalne i Shinar. 11Från detta land kom han till Assyrien och byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach 12och Resen mellan Nineve och Kelach; det är den stora staden.

          13Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehaveerna, naftucheerna, 14patruseerna, kaslucheerna, från vilka filisteerna härstammar, och kaftoreerna.

          15Kanaan blev far till Sidon, den förstfödde, och till Het, 16till jevuseerna, amoreerna, girgasheerna, 17hiveerna, arkeerna, sineerna, 18arvadeerna, semareerna och hamateerna. Sedan utbredde sig de kanaaneiska stammarna, 19så att deras område sträckte sig från Sidon fram till Gerar och ända bort till Gaza, vidare fram till Sodom och Gomorra, Adma och Sevojim, ända bort till Lasha. 20Detta var Hams söner, stam för stam och språk för språk, land efter land och folk efter folk.

          21Också Sem, Jafets äldste bror, fick söner. Han blev stamfar till alla Evers ättlingar. 22Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. 23Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. 24Arpakshad blev far till Shelach och Shelach till Ever. 25Ever fick två söner. Den ene hette Peleg, ty på hans tid delades jorden upp. Hans bror hette Joktan. 26Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerach, 27Hadoram, Usal, Dikla, 28Oval, Avimael, Saba, 29Ofir, Havila och Jovav. Alla dessa var Joktans söner. 30De hade sina boplatser från Mesha fram till Sefar, bergsområdet i öster. 31Detta var Sems söner, stam för stam och språk för språk, land efter land och folk efter folk.

          32Detta var Noas söners stammar efter deras härkomst, folk för folk. Från dem har folken spritts ut över jorden, efter floden.

          Babels torn och språkförbistringen
          111Hela jorden hade samma språk och samma ord. 2När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. 3”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. 4De sade: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”

          5Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. 6Herren sade: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. 7Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” 8Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. 9Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.

          Sems släkttavla
          10Detta är Sems släkttavla. Sem hade levt i 100 år när han blev far till Arpakshad, två år efter floden. 11Efter Arpakshads födelse levde Sem 500 år och fick söner och döttrar.

          12Arpakshad var 35 år när han blev far till Shelach. 13Efter Shelachs födelse levde Arpakshad 403 år och fick söner och döttrar.

          14Shelach var 30 år när han blev far till Ever. 15Efter Evers födelse levde Shelach 403 år och fick söner och döttrar.

          16När Ever var 34 år blev han far till Peleg. 17Efter Pelegs födelse levde Ever 430 år och fick söner och döttrar.

          18När Peleg var 30 år blev han far till Regu. 19Efter Regus födelse levde Peleg 209 år och fick söner och döttrar.

          20När Regu var 32 år blev han far till Serug. 21Efter Serugs födelse levde Regu 207 år och fick söner och döttrar.

          22När Serug var 30 år blev han far till Nachor. 23Efter Nachors födelse levde Serug 200 år och fick söner och döttrar.

          24När Nachor var 29 år blev han far till Terach. 25Efter Terachs födelse levde Nachor 119 år och fick söner och döttrar.

          26När Terach var 70 år blev han far till Abram, Nachor och Haran.

          Terachs släkt
          27Detta är berättelsen om Terachs släkt. Terach blev far till Abram, Nachor och Haran, och Haran blev far till Lot. 28Haran dog medan hans far Terach ännu levde i sitt hemland, i Ur i Kaldeen. 29Abram och Nachor tog sig hustrur: Abrams hustru hette Saraj, Nachors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. 30Saraj var ofruktsam; hon hade inga barn.

          31Terach tog med sig sin son Abram, sin sonson Lot, Harans son, och sin svärdotter Saraj, hustrun till hans son Abram, och lämnade tillsammans med dessa Ur i Kaldeen för att utvandra till Kanaan. Men när de kom till Harran slog de sig ner där. 32Terachs livstid blev 205 år; Terach dog i Harran.

          Herren kallar och välsignar Abram
          121Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. 2Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. 3Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”

          4Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han lämnade Harran. 5Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, all egendom och alla slavar som de hade förvärvat i Harran. Så började de sin vandring mot Kanaan.

          När de kom fram till Kanaan 6fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. 7Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. 8Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. 9Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev.

          Abram och Saraj i Egypten
          10Det blev hungersnöd i landet. Den blev så svår att Abram måste bege sig till Egypten för att bo där en tid. 11När han var nästan framme sade han till sin hustru Saraj: ”Du är ju en vacker kvinna. 12När egypterna får se dig och förstår att du är min hustru dödar de mig och låter dig leva. 13Säg därför att du är min syster, så kommer allt att gå mig väl tack vare dig, och jag får leva.”

          14När Abram kom till Egypten såg egypterna att Saraj var en mycket vacker kvinna. 15Också faraos hovmän såg henne och prisade hennes skönhet inför sin herre, och så blev hon förd till faraos hov. 16Abram behandlades väl tack vare henne: han fick får och kor, slavar och slavinnor, åsnor och kameler.

          17Men Herren lät svåra plågor drabba farao och hans hov för Sarajs, Abrams hustrus, skull. 18Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad är det du har gjort mot mig? Varför talade du inte om för mig att hon var din hustru? 19Varför sade du att hon var din syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!” 20Och farao befallde sina män att föra Abram ut ur landet med hans hustru och allt han ägde.

          Abram och Lot skiljs åt
          131Abram bröt upp från Egypten med sin hustru och allt han ägde och begav sig till Negev. Lot följde med honom. 2Abram var nu mycket rik, han ägde boskap och silver och guld. 3Han flyttade från lägerplats till lägerplats och kom från Negev till Betel, till det ställe mellan Betel och Aj där han förut haft sitt läger 4och där han den gången hade rest ett altare. Där åkallade han Herren.

          5Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. 6Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, 7och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) 8Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. 9Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” 10Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. 11Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra. 12Sedan bodde Abram i Kanaan och Lot i städerna på Jordanslätten. Lot hade sina tältplatser ända bort mot Sodom. 13Människorna i Sodom var onda och syndade svårt mot Herren.

          Herrens löfte till Abram
          14När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. 15Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. 16Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas. 17Vandra genom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det.”

          18Och Abram flyttade sina tält och kom till Mamres lund vid Hebron. Där slog han sig ner, och där byggde han ett altare åt Herren.

          Abram besegrar fyra kungar
          141På den tid då Amrafel var kung av Shinar, Arjok kung av Ellasar, Kedorlaomer kung av Elam och Tidal kung av Gojim, 2började dessa kungar krig mot Bera, kungen i Sodom, Birsha, kungen i Gomorra, Shinav, kungen i Adma, Shemever, kungen i Sevojim, och mot kungen i Bela, det nuvarande Soar. 3Då förenade dessa sina styrkor i Siddimdalen, där nu Döda havet ligger. 4I tolv år hade de lytt under Kedorlaomer, men under det trettonde hade de gjort uppror. 5Under det fjortonde året kom Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom och besegrade refaeerna i Ashterot Karnajim, suseerna i Ham och emeerna i Shave Kirjatajim. 6Horeerna slog de i deras bergland Seir och fördrev dem ända till El Paran som ligger vid öknen. 7På återvägen kom de till En Mishpat, det nuvarande Kadesh, och erövrade hela amalekiternas område. De slog också amoreerna som bodde i Haseson Tamar.

          8Då drog kungen i Sodom ut tillsammans med kungen i Gomorra, kungen i Adma, kungen i Sevojim och kungen i Bela, det nuvarande Soar, och de ordnade sina styrkor till strid i Siddimdalen, 9mot Kedorlaomer, kungen av Elam, Tidal, kungen av Gojim, Amrafel, kungen av Shinar, och Arjok, kungen av Ellasar: fem kungar mot fyra. 10Men Siddimdalen var full av asfaltgropar, och när kungen i Sodom och kungen i Gomorra tvangs att fly föll de ner i dem. De övriga flydde upp i bergen. 11Segrarna tog all egendom och alla livsmedelsförråd i Sodom och Gomorra och drog bort.

          12När de drog bort tog de med sig Lot, Abrams brorson, och allt han ägde. Lot bodde då i Sodom. 13Men en av dem som hade sluppit undan kom och berättade vad som hänt för hebrén Abram, som bodde vid amorén Mamres lund. Mamre och hans bröder Eshkol och Aner var i förbund med Abram. 14När Abram hörde att hans brorson var tillfångatagen mönstrade han sina vapenföra män, de slavar som var födda hos honom, 318 man, och förföljde kungarna ända till Dan. 15Där delade han och hans män upp sig och överföll dem under natten, de slog dem och förföljde dem ända till Hova norr om Damaskus. 16Så tog Abram tillbaka allt byte; också sin brorson Lot och hans egendom tog han tillbaka, likaså kvinnorna och de andra fångarna.

          Melkisedek välsignar Abram
          17När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.

          18Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, 19och han välsignade Abram:

          ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste,
          himlens och jordens skapare.
          20Välsignad vare Gud den Högste
          som gav dina fiender i ditt våld.”
          Och Abram lämnade honom tionde av allt.

          21Kungen av Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket och behåll själv bytet.” 22Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: 23Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik. 24Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del.”

          Herrens förbund med Abram
          151En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.” 2Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös [—].” 3Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” 4Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” 5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” 6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

          7Herren sade till Abram: ”Jag är Herren, som har fört dig från Ur i Kaldeen för att ge dig detta land som egendom.” 8Abram sade: ”Herre, min Gud, hur skall jag veta att det blir min egendom?” 9Han svarade: ”Hämta en treårig kviga, en treårig get och en treårig bagge, en turturduva och en ungduva!” 10Abram hämtade djuren, styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna styckade han inte. 11Rovfåglar dök ner mot kropparna, men Abram jagade bort dem. 12Vid solnedgången föll Abram i dvala, och skräck överväldigade honom, ett stort mörker.

          13Herren sade till Abram: ”Du skall veta att dina ättlingar kommer att bo i ett land som inte är deras och vara slavar och förtryckas i fyrahundra år. 14Men det folk vars slavar de blir skall jag döma, och därefter skall de dra ut med stora rikedomar. 15Du själv skall leva länge innan du går till dina fäder i frid och blir begravd. 16Efter tre generationer skall dina ättlingar återvända hit, först då har amoreerna fyllt sina synders mått.”

          17Solen gick ner och det blev mörkt. Då syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som gick fram mellan köttstyckena. 18Herren slöt då detta förbund med Abram: ”Åt dina ättlingar ger jag detta land, ända från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat, 19keniternas, kenisseernas, kadmoneernas, 20hettiternas, perisseernas, refaeernas, 21amoreernas, kanaaneernas, girgasheernas och jevuseernas land.”

          Hagar och Ismael
          161Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, 2och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, 3och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaan. 4Abram låg med Hagar, och hon blev havande. Men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på sin matmor. 5Då sade Saraj till Abram: ”Denna skymf är ditt fel! Jag lade själv min slavflicka i din famn, men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på mig. Herren må döma mellan mig och dig!” 6Abram svarade Saraj: ”Du bestämmer själv över din slavflicka – gör vad du vill med henne!” Saraj bestraffade henne, men då rymde hon.

          7Herrens ängel fann henne vid en källa i öknen, källan på vägen till Shur. 8”Hagar”, sade han, ”Sarajs slavflicka, varifrån kommer du och vart är du på väg?” Hon svarade: ”Jag har rymt från min matmor Saraj.” 9Då sade han till henne: ”Vänd tillbaka till din matmor och underkasta dig henne.” 10Och Herrens ängel sade: ”Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem.” 11Herrens ängel sade till henne:

          ”Du är havande och skall föda en son,
          och du skall ge honom namnet Ismael,
          ty Herren har hört din klagan.
          12Mer vildåsna än människa skall han vara,
          han skall slåss mot alla och alla mot honom.
          Öster om alla sina bröder skall han bo.”
          13Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” 14Därför kallar man brunnen Beer Lachaj Roi; den ligger mellan Kadesh och Bered.

          15Så födde Hagar en son åt Abram, och Abram gav denne son som Hagar fött honom namnet Ismael. 16Abram var 86 år när Hagar födde Ismael åt honom.

          Omskärelsen som förbundstecken
          171När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. 2Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik.” 3Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: 4”Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. 5Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. 6Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. 7Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund: jag skall vara din Gud och dina ättlingars Gud. 8Jag skall ge dig och dina ättlingar det land där du nu bor som främling, hela Kanaan, som egendom för all framtid. Och jag skall vara deras Gud.”

          9Vidare sade Gud till Abraham: ”Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled. 10Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar skall ni hålla på detta sätt: ni skall låta omskära alla av manligt kön. 11Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er. 12Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled, också slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt av någon utlänning, sådana som inte är av din släkt. 13De skall omskäras, både slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt. Så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. 14Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund.”

          15Gud sade till Abraham: ”Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. 16Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne.” 17Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och tänkte: ”Inte kan man bli far när man är hundra år gammal? Och inte kan Sara föda barn, hon som är nittio år?” 18Och Abraham sade till Gud: ”Måtte Ismael få leva i ditt hägn!” 19Men Gud sade: ”Din hustru Sara skall verkligen föda dig en son, och du skall ge honom namnet Isak. Med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund: jag skall vara hans Gud och hans ättlingars Gud. 20Vad Ismael angår har jag hört din bön: jag skall välsigna honom så att han blir fruktsam och förökar sig övermåttan. Han skall bli far till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” 22När Gud hade talat med Abraham lämnade han honom och steg upp igen.

          23Abraham tog sin son Ismael och alla slavar av manligt kön som fanns hos honom, både dem som var födda hos honom och dem som han hade köpt, och skar redan samma dag bort deras förhud, så som Gud hade befallt honom. 24Abraham var 99 år då hans förhud skars bort, 25och hans son Ismael var 13 år då han blev omskuren. 26På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Alla män som fanns hos Abraham blev omskurna tillsammans med honom, slavar som var födda hos honom och slavar som han hade köpt av utlänningar.

          De tre männen gästar Abraham
          181Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. 2Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. 3”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, 5så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter – nu när ni ändå har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” 6Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” 7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. 8Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt.

          9Sedan frågade de honom: ”Var är Sara, din hustru?” Abraham svarade: ”Inne i tältet.” 10Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då skall din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. 11Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. 12Därför log Sara för sig själv och tänkte: ”Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal?” 13Då sade Herren till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? – 14Finns det någonting som är omöjligt för Herren? Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då har Sara en son.” 15Sara blev rädd och sade: ”Jag log inte.” Men Herren sade: ”Jo, visst log du.”

          Abraham ber för Sodom
          16Männen bröt upp och såg nu ner över Sodom. Abraham följde dem ett stycke på väg. 17Herren tänkte: ”Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? 18Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som han har fått. 19Ja, jag har utvalt honom för att hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham.” 20Och Herren sade: ”Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. 21Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det.”

          22Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren. 23Och Abraham vände sig till Herren och sade: ”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? 24Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? 25Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?” 26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.” 27Abraham fortsatte: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. 28Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?” Herren svarade: ”Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.” 29Ännu en gång tog Abraham till orda: ”Kanske finns där fyrtio?” Herren sade: ”Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.” 30Abraham sade: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?” Herren svarade: ”Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.” 31Då sade Abraham: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.” 32Abraham fortsatte: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.” 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.

          Herren förstör Sodom och Gomorra
          191På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. 2”Jag är er tjänare”, sade han. ”Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.” De svarade: ”Nej, vi övernattar här ute.” 3Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. 4Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. 5De ropade till Lot: ”Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.” 6Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. 7”Bröder”, sade han, ”jag ber er, gör inte något så ont. 8Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak.” 9Men de ropade: ”Ur vägen med dig! Här kommer en främling och bor hos oss, och så gör han sig till domare över oss! Nu skall vi hantera dig värre än dem.” Och de trängde sig inpå Lot och rusade fram för att slå in dörren. 10Då sträckte gästerna ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren. 11Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren.

          12Männen sade till Lot: ”Har du fler anhöriga här, någon svärson, söner eller döttrar eller annars någon i staden, så för dem bort härifrån. 13Ty vi skall ödelägga denna ort, eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden.” 14Då gick Lot bort och talade med sina blivande svärsöner. ”Skynda er bort från denna ort”, sade han. ”Herren skall ödelägga staden.” Men svärsönerna trodde att han skämtade.

          15I gryningen drev änglarna på Lot och sade: ”Skynda dig i väg och ta med dig din hustru och de båda döttrar du har här, så att du inte förintas när staden straffas.” 16Lot dröjde, men eftersom Herren ville skona honom, tog männen honom och hans hustru och de båda döttrarna och ledde dem ut ur staden och lämnade dem där.

          17När de förde ut dem sade han: ”Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas.” – 18”Nej, Herre”, sade Lot till dem. 19”Du har visat din tjänare ynnest och har varit barmhärtig mot mig genom att skona mitt liv, men jag kan inte fly ända upp i bergen. Jag skulle aldrig hinna undan olyckan, jag skulle dö. 20Men staden här framme ligger så nära att jag kan fly dit. Det är bara en liten stad, låt mig få söka min tillflykt där och rädda mitt liv – den är ju så liten!” 21Han svarade: ”Ja, det skall bli som du vill, också den här gången. Jag skall inte förstöra den stad du talar om. 22Men fly dit så fort du kan, jag kan ingenting göra förrän du är där.” Så fick staden namnet Soar.

          23När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar. 24Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, 25och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken. 26Men Lots hustru som gick efter honom såg sig tillbaka. Då förvandlades hon till en saltstod.

          27Tidigt på morgonen begav sig Abraham till den plats där han stått inför Herren. 28När han såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet fick han se röken stiga som från en smältugn.

          29När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han alltså på Abraham och lät Lot komma undan den förstörelse som drabbade städerna där Lot hade bott.

          Lots döttrar
          30Lot lämnade Soar och slog sig ner i bergsbygden tillsammans med sina båda döttrar. Han vågade inte stanna i Soar, och nu bodde han och hans båda döttrar i en grotta. 31Då sade en dag den äldre dottern till den yngre: ”Vår far är gammal, och det finns inga män här i landet som kan göra oss med barn på vanligt vis. 32Vi ger vår far vin att dricka och sedan ligger vi med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” 33När det blev kväll gav de sin far vin att dricka, och sedan gick den äldre systern in till honom och låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 34Nästa dag sade den äldre systern till den yngre: ”I natt låg jag med vår far. Vi ger honom vin att dricka i kväll också, sedan kan du gå in och ligga med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” 35De gav sin far vin att dricka den kvällen också, och den yngre systern låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 36Så blev Lots båda döttrar havande genom sin far. 37Den äldre födde en son, som hon gav namnet Moab, och han blev stamfar till våra dagars moabiter. 38Också den yngre systern födde en son; hon gav honom namnet Ben-Ammi, och han blev stamfar till våra dagars ammoniter.

          Abraham och Sara i Gerar
          201Abraham flyttade ner mot Negev, till trakten mellan Kadesh och Shur, och en tid bodde han i Gerar. 2Där sade han om sin hustru Sara att hon var hans syster. Avimelek, kungen i Gerar, lät då hämta henne till sig. 3Men Gud kom till Avimelek i en dröm om natten och sade till honom: ”Du skall dö därför att du har tagit denna kvinna till dig: hon är en annan mans hustru.” 4Avimelek hade inte rört henne, och han svarade: ”Herre, vill du verkligen döda en oskyldig? 5Han sade ju att hon var hans syster. Och hon själv sade att han var hennes bror. Detta har jag gjort i god tro, jag är utan skuld.” 6Gud svarade honom i drömmen: ”Jag vet att du har gjort detta i god tro, och därför hindrade jag dig också från att synda mot mig och tillät dig inte att röra henne. 7Låt nu mannen få tillbaka sin hustru. Han är en profet och kan be för dig så att du får leva. Men du skall veta att om du inte lämnar tillbaka henne skall du straffas med döden, du och alla de dina.”

          8Tidigt nästa morgon kallade Avimelek till sig sina män och berättade alltsammans för dem, och de blev förskräckta. 9Sedan kallade han till sig Abraham och sade till honom: ”Vad är det du har gjort mot oss? Och vad har jag gjort dig för ont, eftersom du har dragit så stor skuld över mig och mitt rike? Det är otillständigt, det du har gjort mot mig!” 10Och Avimelek frågade Abraham: ”Vad har kommit dig att handla så?” 11Abraham svarade: ”Jag tänkte att här på orten fruktade man inte Gud, utan man skulle döda mig för min hustrus skull. 12Dessutom är hon verkligen min syster. Hon är min fars dotter, men vi har inte samma mor, och därför kunde hon bli min hustru. 13När sedan Gud befallde mig att lämna mitt hem och sände mig ut på vandring sade jag till henne: Om du vill visa mig din kärlek, så säg överallt dit vi kommer att jag är din bror.”

          14Avimelek tog får och kor, slavar och slavinnor och gav åt Abraham, samtidigt som han återlämnade hans hustru Sara. 15Och Avimelek sade: ”Mitt land ligger öppet för dig, slå dig ner var du vill.” 16Till Sara sade han: ”Jag lämnar här din bror tusen siklar silver som gottgörelse åt dig inför dina närmaste. Därmed är du fullständigt rentvådd.”

          17Abraham bad till Gud, och Gud botade Avimelek och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen. 18Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Avimeleks hus ofruktsamma för Saras, Abrahams hustrus, skull.

          Isaks födelse
          211Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. 2Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. 3Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. 4När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. 5Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. 6Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” 7Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

          Hagar och Ismael drivs bort
          8Isak växte och blev avvand, och för att fira detta ställde Abraham till med en stor fest. 9När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar hade fött åt Abraham lekte med Isak, 10sade hon till Abraham: ”Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak.” 11Abraham blev mycket illa till mods, det gällde ju hans son. 12Men Gud sade till honom: ”Var inte illa till mods för pojkens och slavinnans skull. Gör som Sara säger, ty det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. 13Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är ditt barn.”

          14Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck och gav åt Hagar. Barnet lyfte han upp på hennes axlar, och så lät han henne gå. Hon irrade sedan omkring i Beer Shevas öken. 15När vattnet i säcken tog slut lade hon barnet under en buske 16och gick och satte sig ett stycke bort, på ett pilskotts avstånd. ”Jag kan inte se på när han dör”, tänkte hon. Hon satt ett stycke därifrån, och barnet grät högljutt. 17Men Gud hörde pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen och sade till Hagar: ”Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd, Gud har hört hur pojken gråter där borta. 18Gå och lyft upp honom och ta väl hand om honom, jag skall göra honom till ett stort folk.” 19Och Gud öppnade hennes ögon, och hon fick syn på en brunn. Hon gick dit och fyllde säcken med vatten och gav pojken att dricka.

          20Gud var med pojken, och han växte upp och blev stor. Han bodde i öknen och blev en god bågskytt. 21Han bodde i Paranöknen, och hans mor skaffade honom en hustru från Egypten.

          Abraham och Avimelek sluter förbund
          22En gång kom Avimelek med sin befälhavare Pikol till Abraham. Han sade: ”Gud är med dig i allt du gör. 23Svär vid Gud att du inte skall handla svekfullt vare sig mot mig eller mot mina barn och efterkommande, utan att du skall visa mig och det land där du nu bor samma vänskap som jag har visat dig.” 24Abraham svarade: ”Ja, jag skall svära den eden.” 25Men han förebrådde Avimelek för att dennes män hade lagt beslag på en brunn. 26Avimelek sade: ”Jag vet inte vem som har gjort detta. Du har aldrig tidigare nämnt det för mig, och jag har inte heller hört talas om det förrän i dag.”

          27Abraham tog får och kor och gav Avimelek, och de slöt förbund med varandra. 28Men sju lamm i hjorden tog Abraham undan. 29Då frågade Avimelek honom: ”Vad är meningen med de här sju lammen som du har tagit undan?” 30Abraham svarade: ”De sju lammen skall du ta emot av mig och därmed bekräfta att det är jag som har grävt denna brunn.” 31Därför fick den platsen namnet Beer Sheva, eftersom det var där de svor varandra en ed. 32Så slöt de förbund i Beer Sheva, och Avimelek och hans befälhavare Pikol återvände till filisteernas land.

          33Abraham planterade en tamarisk i Beer Sheva och åkallade där Herren, den evige Guden. 34Och Abraham uppehöll sig under lång tid i filisteernas land.

          Gud sätter Abraham på prov
          221En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. 2Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.”

          3Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. 4Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. 5Då sade han till tjänarna: ”Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” 6Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. 7”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?” – 8”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans.

          9När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. 10Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. 11Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” 12Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” 13När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. 14Abraham gav denna plats namnet ”Herren utser”. I dag säger man ”på berget där Herren blir sedd”.

          15Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham: 16”Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, 17skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och dina ättlingar skall inta fiendens städer. 18Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig.”

          19Abraham gick tillbaka till sina tjänare, och alla återvände tillsammans till Beer Sheva. Abraham stannade sedan där.

          20En tid därefter fick Abraham veta att också Milka hade blivit mor och fött söner åt hans bror Nachor: 21Us, den förstfödde, Bus, hans bror, Kemuel, Arams far, 22Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel. 23Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta söner födde Milka åt Abrahams bror Nachor. 24Hans bihustru, som hette Reuma, fick också barn: Tevach, Gacham, Tachash och Maaka.

          Saras död. Abraham köper gravplats
          231Sara blev 127 år gammal. 2Hon dog i Kirjat Arba, det nuvarande Hebron, i Kanaan, och Abraham kom och höll dödsklagan och begrät henne. 3Sedan lämnade Abraham den döda och gick för att tala med hettiterna. 4”Jag bor här som främling bland er”, sade han. ”Låt mig förvärva ett stycke av er mark till en grav, så att jag kan begrava min döda hustru där.” 5Hettiterna svarade: 6”Hör på oss, herre. En Guds utvalde är du i vår krets, välj den förnämsta av våra gravplatser och begrav din hustru där. Ingen av oss skall förvägra dig sin gravplats. Då kan du begrava din hustru.”

          7Abraham reste sig och bugade sig för hettiterna, landets folk, 8och tog så till orda: ”Om ni vill tillåta att jag begraver min hustru här, så hör på mig och lägg ett gott ord för mig hos Efron, Sochars son, 9så att han låter mig få Makpelagrottan som tillhör honom och som ligger i utkanten av hans marker. Jag skall ge honom full betalning, så att jag får en egen gravplats bland er.” 10Hettiten Efron satt där bland de andra hettiterna och svarade själv Abraham inför sina landsmän, alla som satt i stadsporten. 11”Hör på mig, herre”, sade han. ”Fältet ger jag dig, grottan där ger jag dig också, med mina landsmän som vittnen ger jag den åt dig. Begrav du din hustru.”

          12Abraham bugade sig för landets folk 13och talade inför dem till Efron. ”Om jag får säga några ord, herre: jag betalar vad marken är värd, ta emot betalningen och låt mig begrava min hustru där.” 14Efron svarade: 15”Hör på mig, herre. Ett jordstycke för 400 siklar silver – vad är det oss emellan? Begrav din hustru.” 16Abraham tog fasta på vad Efron sagt och vägde upp åt honom den mängd silver han nämnt inför hettiterna, 400 siklar, efter den vikt som brukas bland köpmän.

          17Så kom fältet i Makpela utanför Mamre, det som tillhörde Efron, fältet och grottan som fanns där och alla träd som växte på fältet, över hela området, 18att förvärvas av Abraham och blev hans egendom. Det skedde inför hettiterna, alla som satt i stadsporten.

          19Sedan begravde Abraham sin hustru Sara i grottan på fältet i Makpela utanför Mamre, det nuvarande Hebron, i Kanaan. 20Fältet och grottan som fanns där kom sålunda i Abrahams ägo som gravplats, genom köp från hettiterna.

          Isak får Rebecka till hustru
          241Abraham var nu en mycket gammal man, och Herren hade välsignat honom på alla sätt. 2En dag sade Abraham till den äldste bland sina tjänare, den som förvaltade allt han ägde: ”Lägg din hand mellan mina lår, 3jag vill ta en ed av dig vid Herren, himlens och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son bland kanaaneerna, där jag nu bor, 4utan att du går till mitt land och min släkt och tar en hustru åt min son Isak.” 5Tjänaren sade: ”Men om hon inte är villig att följa med mig till det här landet? Skall jag då föra din son tillbaka till det land som du har lämnat?” – 6”Nej”, svarade Abraham, ”du får absolut inte föra honom tillbaka dit. 7Herren, himlens Gud, som förde mig bort från mitt hem och mina fäders land och som lovade mig med ed: ’Åt dina ättlingar skall jag ge detta land’, han skall sända sin ängel framför dig, så att du kan ta en hustru åt min son därifrån. 8Om hon inte är villig att följa med dig är du löst från din ed till mig. Men för inte min son tillbaka dit.” 9Då lade tjänaren sin hand mellan sin husbonde Abrahams lår och lovade honom detta med ed.

          10Tjänaren tog tio av sin husbondes kameler, och med de finaste dyrbarheter hans husbonde ägde gav han sig i väg till Nachors stad i Aram Naharajim. 11Där lät han kamelerna lägga sig ner vid brunnen utanför staden. Det var framåt kvällen, vid den tid då kvinnorna går ut och hämtar vatten. 12Och tjänaren bad: ”Herre, min husbonde Abrahams Gud, låt mig i dag få se hur du visar din godhet mot min husbonde Abraham. 13Här står jag vid brunnen, och flickorna från staden är på väg hit ut för att hämta vatten. 14Jag kommer att be en av dem: Räck mig din kruka så att jag får dricka! Om hon då svarar: Drick du, och jag skall ge dina kameler vatten också, då är det den flickan som du har bestämt åt din tjänare Isak, och då vet jag att du har visat din godhet mot min husbonde.” 15Han hade knappt hunnit säga detta förrän Rebecka kom dit ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams bror Nachors hustru. 16Det var en mycket vacker flicka och hon var orörd, ingen man hade haft henne. Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka, och när hon kom upp igen 17skyndade tjänaren fram och bad henne: ”Låt mig få en klunk vatten ur din kruka.” – 18”Drick, herre”, sade hon och lyfte genast ner krukan på armen och lät honom dricka. 19När hon gett honom att dricka sade hon: ”Jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, så att de kan dricka sig otörstiga.” 20Hon tömde genast sin kruka i vattenhon och skyndade sedan till brunnen igen och hämtade upp vatten åt alla kamelerna. 21Själv stod han tyst och iakttog henne för att se om Herren hade gjort hans färd lyckosam eller inte.

          22När alla kamelerna hade fått vatten tog mannen fram en guldring som vägde en halv sikel och satte den i hennes näsa, och på hennes armar satte han två armringar av guld som vägde tio siklar. 23Sedan sade han till henne: ”Tala om för mig vems dotter du är. Kan vi få nattkvarter i din fars hus?” 24Hon svarade: ”Jag är dotter till Betuel, Milkas son med Nachor.” 25Och hon fortsatte: ”Halm och foder har vi gott om, och husrum har vi också.” 26Då föll mannen ner och tillbad Herren 27och sade: ”Prisad vare Herren, min husbonde Abrahams Gud, som inte har upphört att visa min husbonde sin godhet och trofasthet. Herren har lett mig till min husbondes frände.”

          28Flickan sprang hem och berättade för sin mor och de andra vad som hade hänt. 29Rebecka hade en bror som hette Laban, och han skyndade sig ut till mannen vid källan. 30Laban hade sett näsringen och armringarna som hans syster Rebecka bar och hört henne berätta vad mannen hade sagt till henne. Han kom ut till mannen, som stod hos kamelerna vid källan. 31”Kom, du som är välsignad av Herren”, sade Laban. ”Inte skall du stå här ute, jag har gjort i ordning för dig där hemma, och kamelerna har vi också plats för.” 32Då följde mannen med honom hem. Man lastade av kamelerna och gav dem halm och foder, och åt mannen och hans följeslagare gav man vatten så att de kunde tvätta av sina fötter.

          33När maten sattes fram sade mannen: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” – ”Gör det”, sade Laban. 34Då sade mannen: ”Jag är Abrahams tjänare. 35Herren har välsignat min husbonde och gjort honom rik, han har gett honom får och kor, silver och guld, slavar och slavinnor, kameler och åsnor. 36Sara, min husbondes hustru, födde honom en son på sin ålderdom, och åt honom har han gett allt han äger. 37Nu har min husbonde låtit mig gå ed på att jag inte skall ta en hustru åt hans son bland kanaaneerna, i vilkas land han bor. 38Han sade: ’Gå till mitt fädernehem, till min egen släkt, och ta en hustru åt min son.’ 39Då sade jag till min husbonde: ’Men om hon inte vill följa med mig?’ 40Han svarade: ’Herren, som jag alltid har hållit mig till, skall sända sin ängel med dig och göra din färd lyckosam, så att du kan ta en hustru åt min son från min släkt och mitt fädernehem. 41När du har kommit till mina släktingar skall du vara löst från din ed till mig, även om de inte vill ge henne åt dig; så blir du löst från eden.’ 42I dag när jag kom till källan bad jag: ’Herre, min husbonde Abrahams Gud, visa mig om du vill låta min färd bli lyckosam. 43Här står jag vid brunnen. Kommer det nu en ung kvinna som skall hämta vatten, ber jag henne att hon låter mig få dricka lite ur hennes kruka. 44Om hon då svarar: Drick du, och jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, då är det henne Herren har utsett till hustru åt min husbondes son.’ 45Knappt hade jag hunnit tänka detta förrän Rebecka kom dit ut med sin kruka på axeln. Hon gick ner till källan och hämtade vatten, och när jag bad henne att få dricka 46lyfte hon genast ner krukan och sade: ’Drick du, jag skall ge dina kameler vatten också.’ Jag drack och hon vattnade kamelerna. 47Jag frågade henne vems dotter hon var, och hon svarade att hon var dotter till Betuel, Nachors son som Milka födde åt honom. Då satte jag ringen i hennes näsa och armringarna på hennes armar 48och föll ner och tillbad Herren. Jag prisade Herren, min husbonde Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg och låtit mig finna en dotter till min husbondes frände åt hans son. 49Säg mig nu om ni vill visa min husbonde godhet och trofasthet. Om inte, säg mig då det, så att jag vet vad jag har att rätta mig efter.”

          50Laban och Betuel svarade: ”Detta kommer från Herren, vi har ingenting att säga. 51Här är Rebecka. Ta henne med dig, må hon bli hustru åt din husbondes son, så som Herren har sagt.” 52När Abrahams tjänare hörde deras svar föll han ner och tillbad Herren. 53Sedan tog han fram silversmycken och guldsmycken och kläder och överlämnade till Rebecka; också hennes bror och hennes mor fick dyrbara gåvor. 54Sedan åt och drack tjänaren och hans följeslagare och gick till vila.

          När de stigit upp nästa morgon sade tjänaren: ”Låt mig nu återvända till min husbonde.” 55Men brodern och modern bad att flickan skulle få stanna hos dem en vecka eller två innan hon lämnade dem. 56Tjänaren svarade: ”Håll mig inte kvar nu när Herren har gjort min färd lyckosam, låt mig få återvända till min husbonde.” 57De sade: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” 58De kallade på Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja, det vill jag.” 59Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma följa med Abrahams tjänare och hans män. 60De välsignade Rebecka och sade till henne:

          ”Vår syster, av dig skall komma
          tusen sinom tusen.
          Dina ättlingar skall erövra
          fiendens städer.”
          61Rebecka och hennes tjänarinnor satt upp på kamelerna och följde med mannen. Så tog tjänaren Rebecka med sig och gav sig i väg.

          62Isak hade kommit till Beer Lachaj Roi och bodde nu i Negev. 63I kvällningen gick han ut på fälten. När han såg sig omkring fick han se kameler närma sig. 64Och när Rebecka fick se Isak satt hon av 65och frågade tjänaren: ”Vem är den där mannen som kommer emot oss över fälten?” Tjänaren svarade: ”Det är min husbonde.” Då dolde hon sig i sin slöja.

          66Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. 67Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor.

          Abrahams barn med Ketura. Hans död
          251Abraham tog sig åter en hustru. Hon hette Ketura 2och födde honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shuach. 3Jokshan blev far till Saba och Dedan, och Dedans ättlingar var ashureerna, letusheerna och leummeerna. 4Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Avida och Eldaga. Alla dessa härstammade från Ketura. 5Abraham gav allt han ägde åt Isak. 6Åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham gåvor, och medan han ännu levde skilde han dem från sin son Isak genom att skicka dem österut, till Östlandet.

          7Detta är den levnadsålder som Abraham uppnådde: 175 år. 8Sedan slutade Abraham sina dagar. Han dog efter ett långt liv, gammal och mätt av år, och förenades med fäderna. 9Hans söner Isak och Ismael begravde honom i Makpelagrottan på det fält som tillhört hettiten Efron, Sochars son, och som ligger utanför Mamre, 10det fält som Abraham hade köpt av hettiterna. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara. 11Efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Isak bodde vid Beer Lachaj Roi.

          Ismaels släkttavla
          12Detta är släkttavlan för Abrahams son Ismael, som Saras egyptiska slavinna Hagar födde åt Abraham. 13Detta är Ismaels söner med namnen i åldersordning: Nevajot, hans förstfödde, Kedar, Adbeel, Mivsam, 14Mishma, Duma, Massa, 15Hadad, Tema, Jetur, Nafish och Kedma. 16Detta var namnen på Ismaels söner efter läger och byar, tolv hövdingar och deras stammar. – 17Detta är den levnadsålder som Ismael uppnådde: 137 år. Sedan slutade han sina dagar; han dog och förenades med fäderna.

          18De hade sina boplatser från Havila fram till Shur, öster om Egypten. Öster om alla sina bröder hade han sina lägerplatser.

          Esau och Jakob
          19Detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt. Abraham blev far till Isak. 20Isak var 40 år då han tog Rebecka till hustru; hon var dotter till aramén Betuel från Paddan Aram och syster till aramén Laban. 21Isak bad till Herren för sin hustru, eftersom hon var ofruktsam, och Herren hörde hans bön, och hans hustru Rebecka blev havande. 22Men barnen sparkade varandra i hennes liv. Då sade hon: ”Om det skall vara så här, står jag inte ut!” Hon gick för att fråga Herren, 23och Herren svarade henne:

          ”Två folk finns i ditt sköte,
          två stammar, skilda åt från moderlivet.
          Det ena folket blir starkare än det andra.
          Den äldre skall tjäna den yngre.”
          24När tiden var inne födde hon tvillingar. 25Den förste som kom fram var rödhårig och luden som en skinnfäll över hela kroppen, och man gav honom namnet Esau. 26Sedan kom hans bror fram, med handen i ett fast grepp om Esaus fot, och han fick namnet Jakob. Isak var 60 år när de föddes.

          27Pojkarna växte upp. Esau blev en skicklig jägare och höll till i skog och mark, men Jakob förde ett lugnt liv och bodde i tält. 28Eftersom Isak hade smak för vilt tyckte han bäst om Esau, men Jakob var Rebeckas älsklingsson.

          Esau säljer sin förstfödslorätt
          29En dag när Jakob kokade soppa kom Esau från markerna, alldeles utsvulten. 30”Ös upp av det röda åt mig, det röda där”, bad han Jakob, ”jag är alldeles utsvulten.” Därav fick han namnet Edom. 31Men Jakob svarade: ”Bara om du ger mig din förstfödslorätt i utbyte.” 32Då sade Esau: ”Jag håller på att dö, vad har jag för glädje av förstfödslorätten?” – 33”Ge mig först din ed”, sade Jakob. Esau gav honom sin ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob. 34Då gav Jakob honom bröd och linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. Så litet brydde sig Esau om sin förstfödslorätt.

          Isak och Rebecka i Gerar
          261Det blev hungersnöd i landet – en annan än den förra hungersnöden, den på Abrahams tid. Då begav sig Isak till filisteerkungen Avimelek i Gerar. 2Herren uppenbarade sig för honom och sade: ”Bege dig inte till Egypten utan stanna i det land som jag skall visa dig. 3Bli kvar en tid i detta land, så skall jag vara med dig och välsigna dig. Åt dig och dina ättlingar skall jag ge alla dessa länder, jag skall uppfylla det löfte som jag med ed gav din far Abraham. 4Jag skall göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen, jag skall ge dem alla dessa länder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. 5Detta skall ske därför att Abraham lydde mig och rättade sig efter vad jag befallt, mina bud och stadgar och lagar.”

          6Isak slog sig ner i Gerar. 7Men när männen i staden frågade honom om hans hustru sade han: ”Det är min syster.” Han vågade inte säga att hon var hans hustru. ”Männen här kan döda mig för Rebeckas skull, hon är ju så vacker”, tänkte han. 8Han hade redan varit där en tid, när filisteerkungen Avimelek en dag tittade ut genom fönstret och fick se Isak vänslas med sin hustru Rebecka. 9Då kallade han till sig Isak och sade: ”Hon är alltså din hustru. Varför har du sagt att hon är din syster?” Isak svarade: ”Jag var rädd att bli dödad för hennes skull.” 10Men Avimelek sade: ”Vad är det du har gjort mot oss? Det kunde ju lätt ha hänt att någon av männen här legat med din hustru, och då hade du dragit skuld över oss.” 11Och Avimelek utfärdade en befallning till hela folket: ”Den som rör den här mannen eller hans hustru skall straffas med döden.”

          12Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt igen. Herren välsignade honom 13och han blev rik. Hans rikedom blev allt större; till sist var han mycket rik. 14Han ägde hjordar av får och kor och hade många tjänare. Allt detta väckte avund bland filisteerna. 15Alla de brunnar som hans far Abrahams män hade grävt på dennes tid fyllde de med jord. 16Och Avimelek sade till Isak: ”Du måste flytta härifrån, du har blivit alldeles för stor för oss.” 17Då flyttade Isak; han slog läger i Gerardalen och bodde där.

          18Isak grävde åter upp de brunnar som hans far Abrahams män hade grävt men som filisteerna hade fyllt igen efter Abrahams död, och han gav brunnarna samma namn som hans far hade gett dem. 19När Isaks män grävde efter vatten i dalen fann de en källåder. 20Men herdarna från Gerar kom i tvist med Isaks herdar och sade: ”Det är vårt vatten!” Och han kallade brunnen Esek, därför att de trätte med honom. 21Sedan grävde Isaks män en annan brunn, och det blev tvist om den också; därför kallade han den Sitna. 22Han bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn. Den blev det ingen tvist om, och därför kallade han den Rechovot, ”ty”, sade han, ”nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet”.

          Isak och Avimelek sluter förbund
          23Isak flyttade därifrån och kom till Beer Sheva. 24Den natten uppenbarade sig Herren för honom och sade:

          ”Jag är din far Abrahams Gud.
          Var inte rädd, ty jag är med dig,
          jag skall välsigna dig
          och göra dina ättlingar talrika
          för min tjänare Abrahams skull.”
          25Där byggde Isak ett altare och åkallade Herren, där slog han läger, och där grävde hans män en brunn.

          26En dag kom Avimelek till honom från Gerar tillsammans med sin rådgivare Achussat och sin befälhavare Pikol. 27Då sade Isak till dem: ”Varför kommer ni hit, ni som tyckte så illa om mig att ni drev bort mig!” 28De svarade: ”Vi har tydligt sett att Herren har varit med dig, och nu har vi sagt oss att vi och du måste svära varandra en ed. Slut ett fördrag med oss 29och lova att du inte skall göra oss något ont, liksom vi aldrig har ofredat dig utan bara gjort dig gott. Du fick dra bort i fred, och nu har Herren välsignat dig.” 30Isak gav ett gästabud för dem, och de åt och drack. 31Tidigt nästa morgon svor de varandra en ed. Därefter tog Isak farväl av dem, och de skildes i sämja.

          32Samma dag kom Isaks män och berättade för honom att de hade funnit vatten i brunnen de grävde. 33Isak kallade brunnen Shiva. Därför heter staden än i dag Beer Sheva.

          34När Esau var 40 år tog han till hustrur Judit, hettiten Beeris dotter, och Basemat, hettiten Elons dotter. 35De förbittrade livet för Isak och Rebecka.

          Jakob får sin fars välsignelse
          271Isak hade nu blivit gammal, och ögonen hade försvagats så att han inte kunde se. Då kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. ”Min son”, sade han, och Esau svarade: ”Ja, far.” 2Isak sade: ”Jag är gammal och vet inte hur långt jag har kvar. 3Hämta dina vapen, kogret och bågen, och gå ut och skjut ett villebråd åt mig. 4Laga till en av mina älsklingsrätter och bär in till mig så att jag får äta. Sedan skall jag ge dig min välsignelse innan jag dör.”

          5Men Rebecka hade hört när Isak talade med sin son Esau, och då Esau hade gått ut för att skjuta ett villebråd åt sin far 6sade hon till sin son Jakob: ”Jag hörde hur din far talade med din bror Esau och sade till honom: 7Skaffa något vilt och laga till något gott, så att jag får äta och sedan kan välsigna dig inför Herren innan jag dör. – 8Hör på nu, min son, och gör som jag säger. 9Gå bort till småboskapen och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en av din fars älsklingsrätter. 10Den skall du bära in till din far, så att han får äta och sedan kan välsigna dig innan han dör.” 11Jakob invände: ”Men min bror Esau är ju luden och jag är alldeles slät. 12Om min far rör vid mig står jag där som en bedragare och drar över mig förbannelse i stället för välsignelse.” 13Hans mor svarade: ”Den förbannelsen får komma över mig, min son! Gör nu som jag säger och gå och hämta killingarna.”

          14Han gick och hämtade killingarna åt sin mor, och hon lagade till en av hans fars älsklingsrätter. 15Och Rebecka tog fram sin äldste son Esaus festkläder, som hon hade hos sig, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta på sig dem. 16Med skinnet från killingarna täckte hon hans händer och hans bara hals. 17Sedan gav hon Jakob den välsmakande rätten och bröd som hon hade bakat, 18och han bar in det till sin far. ”Far”, sade han och Isak svarade: ”Ja, min son. Vem är du?” 19Jakob sade: ”Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av viltet som jag har fått, så att du sedan kan ge mig din välsignelse.” 20Då sade Isak: ”Hur fick du tag i det så snabbt, min son?” Jakob svarade: ”Herren, din Gud, lät det komma i min väg.” 21Isak sade: ”Kom fram hit, min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau.” 22Jakob gick fram till sin far Isak så att han fick röra vid honom, och Isak sade: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” 23Han kände inte igen honom, eftersom Jakobs händer var ludna som hans bror Esaus, och därför välsignade han honom. 24Han frågade: ”Är du verkligen min son Esau?” – ”Ja”, svarade Jakob. 25Då sade Isak: ”Sätt fram maten, min son, så att jag får äta av viltet som du har med dig och kan ge dig min välsignelse.” Jakob satte fram åt honom, så att han fick äta, och gav honom vin att dricka. 26Sedan sade Isak till honom: ”Kom fram, min son, och kyss mig.” 27När han då gick fram och kysste honom kände Isak lukten av hans kläder. Och han välsignade honom och sade:

          ”Som doften från marker som Herren välsignat
          är doften av min son.
          28Gud skall ge dig dagg från himlen,
          fruktbar jord,
          säd och vin i rikt mått.
          29Folkslag skall tjäna dig,
          folk bli dig underdåniga.
          Härska över dina bröder!
          Må din mors söner böja sig för dig.
          Förbannad den som förbannar dig
          och välsignad den som välsignar dig!”
          30När Isak hade välsignat Jakob och Jakob just hade lämnat sin far kom hans bror Esau hem från jakten. 31Också han lagade en god måltid och bar in den till sin far och sade till honom: ”Vill du resa dig upp, far, och äta av viltet som din son har med sig, så att du sedan kan ge mig din välsignelse?” 32Isak frågade honom: ”Vem är du?” – ”Jag är Esau, din son, din förstfödde”, svarade han. 33Isak greps av förfäran och sade: ”Vem var det då som kom in till mig med något vilt han hade skjutit? Jag åt av allt innan du kom, och sedan gav jag honom min välsignelse.” 34När Esau hörde vad hans far sade gav han upp ett skri av förtvivlan. ”Välsigna mig också, far”, bad han. 35Isak svarade: ”Din bror handlade svekfullt och tog välsignelsen du skulle ha fått.” 36Då sade Esau: ”Inte för inte heter han Jakob: två gånger har han bedragit mig. Min förstfödslorätt tog han, och nu har han tagit min välsignelse.” Och Esau frågade: ”Har du ingen välsignelse kvar åt mig?” 37Isak svarade Esau: ”Jag har satt honom att härska över dig, alla hans bröder har jag gjort till hans tjänare, säd och vin har jag gett honom. Vad kan jag då göra för dig, min son?” – 38”Far”, sade Esau, ”hade du bara denna enda välsignelse att ge bort? Välsigna mig också, far!” Och han grät högljutt. 39Detta var det svar hans far Isak gav honom:

          ”Långt från den fruktbara jorden skall du bo,
          där ingen dagg faller från himlen.
          40Av ditt svärd skall du leva,
          och du skall tjäna din bror.
          Men en gång skall du göra dig fri
          och kasta av dig hans ok.”
          41Esau fattade agg till Jakob för att fadern hade gett honom välsignelsen. Och Esau tänkte: ”Snart kommer den tid då vi sörjer vår far. Då skall jag döda min bror Jakob.” 42Rebecka fick reda på vad hennes äldste son Esau tänkte och skickade efter sin yngste son Jakob och sade till honom: ”Din bror Esau ruvar på hämnd och tänker döda dig. 43Hör nu på vad jag säger, min son: Fly genast till min bror Laban i Harran 44och stanna där en tid, tills din brors vrede har lagt sig. 45När vreden har lagt sig och han har glömt vad du har gjort honom, skickar jag bud och låter hämta hem dig igen. Inte skall jag behöva mista er båda på samma gång.”

          Isak sänder Jakob till Laban
          46Rebecka sade till Isak: ”De här hettitiskorna tar livet av mig. Om Jakob också tar en hettitisk flicka till hustru, en flicka från detta land, då vill jag inte leva längre.” 281Då kallade Isak till sig Jakob. Han välsignade honom och sade till honom: ”Du får inte ta en kanaaneiska till hustru. 2Bege dig i stället till Paddan Aram, till din morfar Betuels familj, och ta dig en hustru där, en av din morbror Labans döttrar. 3Må Gud den Väldige välsigna dig och göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. 4Och må han ge dig och dina ättlingar den välsignelse som han gav Abraham, så att det land där du nu bor som främling blir din egendom, det land som Gud gav åt Abraham.” 5Så skickade Isak i väg Jakob, och Jakob begav sig till Paddan Aram, till Laban, som var son till aramén Betuel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.

          6Esau fick veta att Isak hade välsignat Jakob och skickat honom till Paddan Aram för att ta sig en hustru där. Han hade välsignat honom och befallt: ”Du får inte ta en kanaaneiska till hustru”, 7och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan Aram. 8Då förstod Esau hur illa hans far Isak tyckte om de kanaaneiska kvinnorna. 9Han gick därför till Ismael och tog till hustru – utöver de hustrur han redan hade – Machalat, dotter till Abrahams son Ismael och syster till Nevajot.

          Jakobs dröm i Betel
          10Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. 11Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.

          12I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. 13Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. 14De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. 15Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”

          16Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” 17Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.” 18Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. 19Han kallade platsen Betel; tidigare hette staden Lus.

          20Jakob avgav ett löfte: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, 21så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, 22och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde.”

          Jakob kommer till Laban
          291Jakob fortsatte sin färd och begav sig till kadmoneernas land. 2Där fick han se en brunn ute på öppna fältet och tre fårhjordar som låg runt omkring den. Man brukade nämligen vattna hjordarna ur den brunnen. Över brunnsöppningen låg en stor sten; 3först när alla hjordarna var samlade kunde man vältra undan stenen från brunnen och vattna fåren. Sedan lade man tillbaka stenen på dess plats över brunnsöppningen.

          4Jakob frågade dem: ”Varifrån kommer ni, bröder?” De svarade: ”Vi är från Harran.” – 5”Då känner ni kanske Laban, Nachors son”, sade Jakob, och de svarade att de kände honom. 6”Hur har han det?” frågade Jakob. ”Bra”, svarade de. ”Och där borta kommer hans dotter Rakel med fåren.” 7Jakob fortsatte: ”Solen står fortfarande högt på himlen, det är för tidigt att samla ihop boskapen. Vattna fåren och driv ut dem på bete igen!” – 8”Nej”, sade de, ”det kan vi inte göra förrän alla hjordarna är samlade och stenen vältrats undan från brunnen. Då vattnar vi fåren.”

          9Medan han ännu talade med dem kom Rakel med fåren, som hon brukade valla åt sin far. 10När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får gick han fram och vältrade undan stenen från brunnen och vattnade sin morbror Labans får. 11Och Jakob kysste Rakel, och han brast i gråt. 12Han berättade för henne att han var nära släkt med hennes far och var Rebeckas son. Då sprang hon och berättade det för sin far, 13och när Laban fick höra nyheten om sin systerson Jakob skyndade han sig ut för att ta emot honom. Han omfamnade och kysste honom och tog honom med sig hem. Där berättade Jakob för Laban allt som hade hänt, 14och Laban sade till honom: ”Ja, du är verkligen mitt kött och blod.”

          Lea och Rakel
          Jakob stannade hos honom en månads tid, 15och en dag sade Laban till Jakob: ”Visst är du min släkting, men inte skall du behöva arbeta åt mig utan lön. Säg mig vad du vill ha!” 16Nu hade Laban två döttrar, den äldsta hette Lea och den yngsta hette Rakel. 17Leas ögon var utan glans, men Rakel var vacker och välväxt. 18Jakob älskade Rakel, och därför sade han: ”Jag arbetar åt dig i sju år för din yngsta dotter Rakel.” 19Laban svarade: ”Det är bättre att jag ger henne åt dig än åt en främling. Stanna du hos mig.” 20Så arbetade Jakob för Rakel i sju år, och han tyckte det var som några få dagar, eftersom han älskade henne.

          21Jakob sade till Laban: ”Ge mig nu min hustru, tiden har gått. Låt mig komma samman med henne.” 22Då inbjöd Laban alla i grannskapet och ställde till med fest. 23Men när det blev kväll tog han sin dotter Lea och förde henne till Jakob, och han låg med henne. 24Laban gav sin slavflicka Silpa som slavflicka åt sin dotter Lea. 25På morgonen upptäckte Jakob att det var Lea. Då sade han till Laban: ”Vad är det du har gjort mot mig? Det är ju för Rakel jag har arbetat hos dig. Varför har du lurat mig?” 26Laban svarade: ”Det är inte skick och bruk här på orten att ge bort den yngre dottern före den äldre. 27Fira nu bröllopsveckan till slut med Lea, så skall du få också den andra på villkor att du arbetar sju år till i min tjänst.” 28Jakob samtyckte och fullbordade bröllopsveckan med Lea. Sedan gav Laban honom sin dotter Rakel till hustru. 29Laban gav sin slavflicka Bilha som slavflicka åt sin dotter Rakel. 30Så låg Jakob med Rakel också, och han älskade henne mer än Lea. Han arbetade sedan hos Laban i ytterligare sju år.

          Jakobs söner
          31När Herren såg att Lea blev åsidosatt gjorde han henne fruktsam. Men Rakel var ofruktsam. 32Lea blev havande och födde en son. Hon gav honom namnet Ruben, ”ty”, sade hon, ”Herren har sett min nöd, och nu kommer min man att älska mig”. 33Hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: ”Herren hörde att jag blev åsidosatt och har därför gett mig också denne son.” Och hon gav honom namnet Simon. 34Hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: ”Nu kommer min man att hålla sig till mig, jag har ju fött honom tre söner.” Därför fick han namnet Levi. 35Hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: ”Nu vill jag tacka Herren.” Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan slutade hon föda.

          301När Rakel fann att hon inte födde barn åt Jakob blev hon avundsjuk på sin syster och sade till Jakob: ”Ge mig barn, annars vill jag dö!” 2Då blev Jakob ond på Rakel och sade: ”Jag är väl inte Gud! Det är han som vägrar dig att få barn.” 3Rakel sade: ”Jag har ju min slavflicka Bilha. Gå till henne, så får hon föda i mitt ställe, och jag får barn genom henne.” 4Så gav hon honom sin slavflicka Bilha, och Jakob låg med henne. 5Bilha blev havande och födde en son åt Jakob. 6Då sade Rakel: ”Gud har skaffat mig rätt, han har hört min bön och gett mig en son.” Därför gav hon honom namnet Dan. 7Rakels slavflicka Bilha blev åter havande och födde sin andre son åt Jakob. 8Då sade Rakel: ”Jag har utkämpat en hård kamp med min syster, och jag har segrat.” Och hon gav honom namnet Naftali.

          9När Lea fann att hon inte fick fler barn gav hon sin slavflicka Silpa åt Jakob. 10Leas slavflicka Silpa födde en son åt Jakob. 11Då sade Lea: ”Vilken fröjd!” och hon gav honom namnet Gad. 12När Leas slavflicka Silpa födde sin andre son åt Jakob 13sade Lea: ”Vilken lycka! Ja, kvinnorna skall prisa mig lycklig.” Och hon gav honom namnet Asher.

          14En gång under veteskörden när Ruben var ute på fälten fann han kärleksäpplen och tog dem med sig hem till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: ”Ge mig några av din sons kärleksäpplen.” 15Hon svarade: ”Är det inte nog att du har tagit min man ifrån mig, skall du nu ta min sons kärleksäpplen också?” Men Rakel sade: ”Han får ligga hos dig i natt, om jag får din sons kärleksäpplen.” 16På kvällen när Jakob kom hem från fälten gick Lea emot honom och sade: ”Det är till mig du skall komma, jag har betalat för dig med min sons kärleksäpplen.” Så låg han med henne den natten. 17Och Gud bönhörde Lea: hon blev havande och födde sin femte son åt Jakob. 18Då sade Lea: ”Gud har belönat mig för att jag gav min slavflicka åt min man.” Och hon gav honom namnet Isaskar. 19Lea blev åter havande och födde sin sjätte son åt Jakob. 20Då sade Lea: ”Jag har fått en god skänk av Gud. Nu kommer min man att ära mig, när jag har fött honom sex söner.” Och hon gav honom namnet Sebulon. 21Därefter födde hon en dotter, som hon gav namnet Dina.

          22Men Gud glömde inte Rakel; han bönhörde henne och gjorde henne fruktsam, 23hon blev havande och födde en son. Då sade hon: ”Gud har gjort slut på min vanära.” 24Och hon gav honom namnet Josef, hon sade: ”Må Herren ge mig ännu en son.”

          Jakob överlistar Laban och blir rik
          25Sedan Rakel hade fött Josef sade Jakob till Laban: ”Låt mig få vända hem till mitt eget land. 26Ge mig mina hustrur och barn, som jag har förvärvat genom att arbeta åt dig, och låt mig gå. Du vet ju själv hur jag har arbetat åt dig.” 27Laban svarade: ”Var snäll och lyssna på mig. Spådomstecknen visar att det är för din skull som Herren har välsignat mig.” 28Och han fortsatte: ”Bestäm vad du vill ha i lön av mig, så får du det.” 29Jakob sade: ”Du vet själv hur jag har arbetat åt dig och vad det har blivit av din boskap när jag har haft hand om den. 30Det lilla du hade innan jag kom har växt till och förökats, och överallt där jag har varit har Herren gett dig välsignelse. När skall jag äntligen kunna göra något för min egen familj?” 31Laban frågade: ”Vad skall jag ge dig?” – ”Du skall inte ge mig någonting”, svarade Jakob. ”Om du bara gör som jag föreslår skall jag fortsätta att vakta dina får och getter. 32Låt mig få gå igenom din hjord i dag och skilja ut alla mörka djur bland fåren och alla brokiga och spräckliga bland getterna: det skall vara min lön. 33Jag sätter min heder i pant: när du sedan kommer för att se vad som har blivit min lön, då skall alla getter du finner hos mig som inte är spräckliga eller brokiga och alla får som inte är mörka betraktas som stulna.” – 34”Gott”, svarade Laban, ”det får bli som du säger.” 35Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna, alla spräckliga och brokiga getter, alla med något vitt på, och alla mörka djur bland fåren och överlämnade dem åt sina söner. 36Han lade ett avstånd på tre dagsmarscher mellan sig och Jakob, som vaktade resten av Labans hjord.

          37Jakob tog färska grenar av poppel, mandelträd och platan och skar strimlor av barken så att det vita på grenarna blev synligt. 38Dessa grenar som han skurit strimlor på ställde han sedan i hoarna, vattenkaren dit djuren kom för att dricka, mitt framför djuren. De parade sig nämligen när de kom för att dricka, 39och eftersom de parade sig framför grenarna, blev deras ungar strimmiga, spräckliga och brokiga. 40Jakob skilde ifrån ungdjuren. På så sätt skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans hjord. 41Varje gång det var kraftiga djur som skulle para sig ställde Jakob grenar i hoarna, så att de såg dem när de parade sig framför dem. 42Men när det var svaga djur ställde han inte dit några grenar. Så fick Laban de svaga djuren och Jakob de starka. 43Och Jakobs rikedomar växte, han hade får och getter i mängd, slavinnor och slavar, kameler och åsnor.

          Jakob lämnar Laban
          311Jakob fick höra att Labans söner sade: ”Jakob har tagit allt vad vår far ägde, hela hans rikedom kommer från det som tillhör vår far.” 2Och Jakob såg på Laban att han inte var lika vänligt inställd till honom som förut. 3Då sade Herren till Jakob: ”Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag skall vara med dig.”

          4Jakob skickade bud till Rakel och Lea och bad dem komma ut till honom på betesmarken där han var med sin hjord. 5Han sade till dem: ”Jag ser på er far att han inte är lika vänligt stämd mot mig som förut. Men min faders Gud har varit med mig. 6Ni vet själva att jag har arbetat för er far så mycket jag har förmått. 7Ändå har er far lurat mig och gång på gång ändrat min lön. Men Gud har inte tillåtit honom att göra mig någon skada: 8lovade han mig de spräckliga djuren som lön fick hela hjorden spräcklig avkomma, och lovade han mig de strimmiga fick hela hjorden strimmig avkomma. 9Så tog Gud er fars boskap och gav den åt mig. 10En gång under parningstiden såg jag i en dröm att hannarna som betäckte småboskapen var strimmiga, spräckliga och fläckiga. 11I drömmen ropade Guds ängel till mig: Jakob! Jag svarade: Här är jag, 12och han sade: Se, alla hannarna som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett hur Laban behandlar dig. 13Jag är den Gud som visade sig för dig i Betel, där du smorde en stod och där du avgav ett löfte till mig. Lämna nu detta land och vänd tillbaka till ditt hemland.”

          14Rakel och Lea svarade honom: ”Vi har inte längre någon del och lott i vår fars hus. 15Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och själv gjort slut på det han fick för oss. 16Men den rikedom som Gud har berövat vår far, den tillhör helt och hållet oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig.”

          17Då bröt Jakob upp och lät sina barn och hustrur sitta upp på kamelerna. 18Han förde med sig all sin boskap och alla ägodelar han hade förvärvat – den boskap han hade förvärvat i Paddan Aram. Han skulle nu bege sig till sin far Isak i Kanaan. 19Laban var borta och klippte sina får, och så kunde Rakel stjäla med sig sin fars husgudar. 20Jakob lurade aramén Laban och talade inte om för honom att han tänkte ge sig i väg. 21Han gav sig i väg med allt han hade, han gick över Eufrat och ställde färden mot Gileads bergsbygd.

          Laban hinner upp Jakob
          22På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. 23Då tog han med sig männen i sin släkt och satte efter honom, och efter sju dagar hade han hunnit ifatt honom i Gileads bergsbygd. 24Men på natten kom Gud till aramén Laban i en dröm och sade till honom: ”Akta dig för att säga ett enda ord till Jakob!” 25När nu Laban hann upp Jakob hade Jakob slagit läger i bergen. Också Laban och hans män slog läger i Gileads bergsbygd. 26Laban sade till Jakob: ”Vad är nu detta? Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som om de vore krigsbyte. 27Varför smög du dig bort och lurade mig, varför sade du ingenting till mig, så att jag kunde ta avsked av dig med fest och sång, med tamburin och lyra? 28Du unnade mig inte ens att kyssa mina barnbarn och mina döttrar till avsked. Du har handlat som en dåre. 29Det står i min makt att skada dig, men din faders Gud sade till mig i natt: ’Akta dig för att säga ett enda ord till Jakob!’ 30Och om du nu hade en sådan hemlängtan att du måste i väg, så behövde du väl inte stjäla mina gudar?”

          31Jakob svarade Laban: ”Jag var rädd och trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. 32Men den som du finner dina gudar hos skall inte få leva. Undersök här i våra släktingars närvaro om det finns något hos mig som tillhör dig, och ta det i så fall.” Jakob visste inte att Rakel hade stulit gudarna.

          33Laban gick in i Jakobs tält och Leas tält och i de båda slavinnornas tält men fann ingenting. När han kom ut från Lea gick han in i Rakels tält. 34Men Rakel hade lagt husgudarna i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet men fann ingenting. 35Rakel sade till sin far: ”Ta inte illa upp, herre, men jag kan inte resa mig för dig, jag har mina dagar just nu.” Och hur han än letade hittade han inte husgudarna.

          36Då blev Jakob vred och började anklaga Laban. Jakob sade: ”Vad har jag gjort för ont, vilket är mitt brott, eftersom du jagar mig? 37Nu har du letat igenom allt jag äger och har – har du hittat en enda sak som tillhör dig? Lägg det i så fall här inför dina och mina släktingar, så att de kan döma mellan oss. 38Under de tjugo år jag varit hos dig har dina tackor och getter aldrig fött i otid, och av baggarna i din hjord har jag inte ätit. 39Jag kom aldrig till dig med rivna djur, jag fick själv betala för dem. Du krävde ersättning av mig när något hade stulits, vare sig det skett på dagen eller på natten. 40Om dagen plågades jag av hetta, om natten av köld, och jag fick aldrig en blund i ögonen. 41I tjugo år har jag varit hos dig: fjorton år arbetade jag åt dig för dina båda döttrar och sex år för dina får och getter, och gång på gång ändrade du min lön. 42Om inte min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud och Isaks Fruktan, då hade du säkert skickat i väg mig tomhänt. Men Gud såg hur jag led och hur jag fick slita, och han fällde sin dom i natt.”

          Laban och Jakob sluter förbund
          43Laban svarade Jakob: ”Det är mina döttrar, barnen är mina och fåren och getterna är mina, allt du ser här är mitt. Men som det nu är, vad kan väl jag göra med mina döttrar eller med barnen de har fött? 44Låt oss alltså sluta ett förbund, du och jag.” Och han fortsatte: ”Även om ingen människa är närvarande står dock Gud som vittne mellan dig och mig.” 45Då tog Jakob en sten och reste den som en stod. 46Och han sade åt sina släktingar att plocka stenar, och de hämtade stenar och byggde ett röse. Sedan höll de måltid där på röset. 47Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed. 48Laban sade: ”Detta röse står i dag som vittne mellan dig och mig.” Därför fick det namnet Galed. 49Det kallades också Mispa, ty Laban sade: ”Herren skall hålla vakt mellan dig och mig när vi är utom synhåll för varandra. 50Om du behandlar mina döttrar illa eller tar dig andra hustrur vid sidan av dem, så tänk på att Gud står som vittne mellan dig och mig, även om ingen människa är närvarande.”

          51Laban sade till Jakob: ”Här är detta röse och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig. 52De är vittnen, detta röse och stoden: jag skall inte passera detta röse på väg mot dig med ont uppsåt, och du skall inte passera röset och stoden på väg mot mig med ont uppsåt. 53Må Abrahams Gud och Nachors Gud döma mellan oss.” Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak fruktade. 54Han offrade slaktoffer på berget och inbjöd sina släktingar till en måltid. De åt och stannade sedan på berget över natten.

          55Tidigt nästa morgon kysste Laban sina barnbarn och sina döttrar till avsked och välsignade dem. Sedan återvände han hem.

          Jakob bereder sig att möta Esau
          321Jakob fortsatte sin färd, och plötsligt råkade Guds änglar på honom. 2När Jakob såg dem sade han: ”Detta är Guds skara”, och han kallade platsen Machanajim.

          3Jakob skickade budbärare i förväg till sin bror Esau i Seir, dvs. landet Edom, 4med detta uppdrag: ”Säg till min herre Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har varit hos Laban och bott där borta ända tills nu. 5Jag har fått kor, åsnor och får, slavar och slavinnor, och nu skickar jag bud för att underrätta dig, herre, i hopp om att vinna din välvilja.” 6Budbärarna kom tillbaka till Jakob och berättade: ”Vi har varit hos din bror Esau, han är redan på väg mot dig med 400 man.” 7Då blev Jakob förskräckt och fylldes av oro. Han delade upp folket han hade med sig, liksom får och kor och kameler, i två skaror. 8Han tänkte: ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.”

          9Jakob bad: ”Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ 10Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. 11Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen. 12Du har ju själv sagt: Jag skall låta det gå dig väl och göra dina ättlingar oräkneliga, de skall bli som sanden vid havet.”

          13Jakob stannade där över natten och valde ut en gåva till sin bror Esau av det han hade förvärvat: 14200 getter och 20 bockar, 200 tackor och 20 baggar, 1530 kamelston som gav di och deras föl, 40 kor och 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar. 16Han lämnade djuren åt sina män, var hjord för sig, och sade åt dem att gå före honom och hålla avstånd mellan hjordarna. 17Till den förste sade han: ”När min bror Esau möter dig och frågar vems tjänare du är, vart du är på väg och vem som äger djuren du driver framför dig, 18då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob, de är en gåva han skickar till dig, min herre Esau; han kommer själv efter oss.” 19På samma sätt sade han till den andre och den tredje, till alla dem som drev hjordarna: så skulle de säga till Esau när de mötte honom. 20De skulle också säga: ”Din tjänare Jakob kommer efter oss.” Jakob tänkte nämligen: ”Jag skall blidka honom med gåvorna jag skickar i förväg och först därefter komma inför honom. Då kanske han visar mig välvilja.” 21Så skickades Jakobs gåva i väg före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

          Jakob brottas med en okänd
          22Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. 24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. 26”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” 27Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. 28Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” 29Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. 30Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. 31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. 32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

          Jakob försonas med Esau
          331Jakob fick se Esau komma med 400 man i följe. Han fördelade barnen på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. 2Slavinnorna och deras barn lät han gå främst, Lea och hennes barn bakom dem och sist Rakel och Josef. 3Själv gick han framför dem. Han bugade sig sju gånger till jorden medan han gick fram till sin bror. 4Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn. Han föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

          5När Esau fick se kvinnorna och barnen frågade han: ”Vilka är det du har där?” Jakob svarade: ”Det är barnen som Gud har skänkt mig, herre.” 6Så steg slavinnorna fram tillsammans med sina barn och bugade sig till jorden. 7Därefter steg Lea fram med sina barn och bugade sig, och slutligen steg Josef och Rakel fram och bugade sig.

          8Esau sade: ”Den där stora skaran jag mötte, varför skickade du den?” – ”För att vinna din välvilja, herre”, svarade Jakob. 9”Jag har vad jag behöver”, sade Esau, ”behåll vad du har, broder.” 10Men Jakob sade: ”Nej, jag ber dig! Visa mig välvilja och ta emot min gåva. Jag har ju kommit inför dig så som man kommer inför Gud, och du har inte avvisat mig. 11Därför ber jag dig: ta emot gåvan som jag lät föra till dig. Gud har varit god mot mig, och jag har allt jag behöver.” Och Jakob bad honom så enträget att han tog emot gåvan.

          12Esau sade: ”Låt oss nu bryta upp och dra vidare, jag slår följe med dig.” 13Men Jakob svarade: ”Som du ser, herre, är barnen små. Jag måste också tänka på mina tackor och kor som ger di. Driver man dem för hårt en enda dag, så dör hela hjorden. 14Därför ber jag dig, herre, att du går i förväg, så kan jag följa långsamt efter, med tanke på djuren jag har att driva och med tanke på barnen, tills jag kommer fram till dig i Seir.” 15Esau sade: ”Låt mig åtminstone få lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” – ”Ta inte illa upp, herre”, svarade Jakob, ”men det behöver du inte.”

          16Redan samma dag återvände Esau till Seir. 17Men Jakob begav sig till Suckot, där han byggde sig ett hus. För boskapen gjorde han skjul, och därför fick platsen namnet Suckot.

          18På återvägen från Paddan Aram kom Jakob välbehållen till Shekems stad i Kanaan och slog läger utanför staden. 19Marken där han slog upp sitt tält köpte han av sönerna till Hamor, Shekems far, för hundra kesitor. 20Och där reste han ett altare, som han gav namnet ”El är Israels Gud”.

          Dina och Shekem
          341Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick en dag ut för att träffa flickorna i trakten. 2Shekem, som var son till hivén Hamor, hövdingen i landet, fick syn på henne, och han överföll och våldtog henne. 3Men han fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, han blev förälskad i flickan och sökte vinna hennes hjärta. 4Han sade till sin far Hamor: ”Ordna så att den flickan blir min hustru.”

          5Jakob fick veta att hans dotter Dina hade blivit skändad, men eftersom hans söner var ute på fälten med boskapen väntade han med att säga något tills de kom tillbaka. 6Hamor, Shekems far, gick för att tala med Jakob. 7Då hade Jakobs söner kommit hem från fälten. När de hörde vad som hänt kände de sig djupt kränkta och fylldes av vrede, eftersom Shekem hade gjort något som hölls för ett nidingsdåd i Israel, något som inte får ske, när han låg med Jakobs dotter.

          8Hamor vände sig till dem och sade: ”Min son Shekem har fattat kärlek till er syster. Låt honom få henne till hustru. 9Knyt släktskapsband med oss, ge era döttrar åt oss och tag ni våra döttrar. 10Ni kan bo bland oss, landet skall ligga öppet för er. Här kan ni vistas och flytta omkring som ni vill och skaffa er egendom.” 11Och Shekem sade till Dinas far och hennes bröder: ”Visa mig er välvilja, så skall jag ge er allt vad ni begär. 12Sätt brudpriset så högt ni vill och kräv vad ni vill i gåva! Jag skall ge er vad ni begär, bara ni ger mig flickan till hustru.”

          13Jakobs söner gav Shekem och hans far Hamor ett svekfullt svar, eftersom Shekem hade skändat deras syster Dina. 14De sade till dem: ”Så kan vi aldrig göra, ge vår syster åt en man med förhud. Det vore en skam för oss. 15Bara på ett villkor kan vi ge vårt samtycke: att ni blir som vi och låter omskära alla av manligt kön. 16Då skulle vi kunna ge våra döttrar åt er och själva ta era döttrar, och då kunde vi bo bland er så att vi blev till ett enda folk. 17Men om ni inte går med på att omskära er, då tar vi flickan och ger oss i väg.”

          18Hamor och hans son Shekem godtog deras förslag, 19och den unge mannen gick strax till verket, eftersom han var så betagen i Jakobs dotter. Och han var den främste i hela sin fars släkt.

          20Hamor och hans son Shekem gick till stadsporten och talade till männen i sin stad. 21”Dessa män är vänligt sinnade”, sade de. ”Låt dem få vistas bland oss här i landet och flytta omkring här – landet räcker ju till för dem också. Så tar vi deras döttrar till hustrur och ger dem våra döttrar. 22Men det är bara på ett villkor de samtycker till att bo bland oss så att vi blir till ett enda folk: att vi låter omskära alla av manligt kön, liksom de är omskurna. 23Deras boskap och bohag och alla deras lastdjur kommer ju att tillhöra oss. Låt oss nu bara ge dem vårt samtycke så att de bosätter sig bland oss.” 24Alla män i staden biföll Hamors och hans son Shekems förslag, och alla av manligt kön lät omskära sig, alla som bodde i staden.

          25På tredje dagen, när männen led av sina sår, tog två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, sina svärd och gick in i staden utan att möta motstånd och dödade alla av manligt kön. 26De dödade Hamor och hans son Shekem med svärd och tog sedan med sig Dina från Shekems hus och gav sig i väg. 27Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit skändad. 28De tog deras får och kor och åsnor, både inne i staden och utanför. 29De förde bort alla deras ägodelar och alla barn och kvinnor och tog allt som fanns i husen.

          30Men Jakob sade till Simon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kanaaneerna och perisseerna. Vi är så få, och går de nu samman och anfaller mig, kommer både jag och min familj att förintas.” 31De svarade: ”Skall man få behandla vår syster som en hora?”

          Jakob åter i Betel
          351Gud sade till Jakob: ”Dra upp till Betel och stanna där och bygg ett altare åt den Gud som visade sig för dig när du flydde undan din bror Esau.” 2Och Jakob sade till sin familj och till alla han hade med sig: ”Gör er av med de främmande gudarna som ni har hos er, rena er och byt kläder. 3Vi skall dra upp till Betel, och där skall jag bygga ett altare åt den Gud som hörde min bön när jag var i nöd och som har varit med mig på min färd.” 4Då gav de Jakob alla främmande gudar de hade och sina örringar, och Jakob grävde ner dem under terebinten vid Shekem. 5Sedan bröt de upp, och Gud slog städerna runt omkring med skräck, så att ingen vågade förfölja Jakobs söner.

          6Så kom Jakob fram till Lus, det nuvarande Betel, i Kanaan, han och alla han hade med sig. 7Där byggde han ett altare, och han kallade platsen El Betel, eftersom Gud hade uppenbarat sig för honom där när han flydde undan sin bror.

          8Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd nedanför Betel, under en ek som man gav namnet Gråteken.

          9Gud visade sig ännu en gång för Jakob sedan han kommit tillbaka från Paddan Aram. Gud välsignade honom 10och sade till honom: ”Ditt namn har varit Jakob, men nu skall du inte längre heta Jakob. Du skall heta Israel.” Och han gav honom namnet Israel. 11Gud sade till honom: ”Jag är Gud den Väldige. Var fruktsam och föröka dig. Av dig skall bli ett folk, ja, många folk, och du skall bli stamfar till kungar. 12Landet som jag gav åt Abraham och Isak skall jag ge åt dig. Också åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” 13Sedan lämnade Gud honom och steg upp igen.

          14Jakob reste en stod på den plats där Gud hade talat med honom, en stenstod, och han utgöt dryckesoffer och olja över den. 15Och Jakob gav platsen där Gud hade talat med honom namnet Betel.

          Rakels död
          16De bröt upp från Betel, och strax före Efrata var tiden inne för Rakel att föda. Förlossningen blev svår, 17men när det var som svårast sade barnmorskan till henne: ”Var lugn, också denna gång får du en son.” 18Hon var nu döende, och när livet höll på att fly gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin. 19Så dog Rakel och blev begravd vid vägen till Efrata, det nuvarande Betlehem. 20Jakob reste en sten över hennes grav; denna Rakels gravsten står där än i dag.

          21Israel drog vidare och slog läger på andra sidan Migdal-Eder. 22En gång när Israel bodde i denna trakt låg Ruben med Bilha, sin fars bihustru, och Israel fick reda på det.

          Jakobs tolv söner. Isaks död
          Jakobs söner var nu tolv: 23Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, och vidare Simon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. 24Rakels söner var Josef och Benjamin. 25Bilhas, Rakels slavinnas, söner var Dan och Naftali. 26Silpas, Leas slavinnas, söner var Gad och Asher. Detta var Jakobs söner, som föddes åt honom i Paddan Aram.

          27Jakob kom hem till sin far Isak i Mamre vid Kirjat Arba, det nuvarande Hebron, där Abraham och Isak hade bott. 28Isaks livstid blev 180 år. 29Sedan slutade han sina dagar; han dog och förenades med fäderna, gammal och mätt av år. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.

          Släkttavlor för edomeer och horeer
          361Detta är Esaus, dvs. Edoms, släkt. 2Esau tog kanaaneiska kvinnor till hustrur: Ada, hettiten Elons dotter, Oholivama, dotter till Ana, hivén Sivons son, 3och Basemat, dotter till Ismael och syster till Nevajot. 4Ada födde Elifas åt Esau, Basemat födde Reguel, 5och Oholivama födde Jeush, Jalam och Korach. Detta var Esaus söner, som föddes åt honom i Kanaan.

          6Esau tog med sig sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt folk, sin boskap och sina lastdjur och all egendom han hade förvärvat i Kanaan och flyttade till Seir, bort från sin bror Jakob. 7De hade nämligen så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats; landet där de uppehöll sig räckte inte till för dem, eftersom de hade så många djur. 8Så bosatte sig Esau i Seirs bergsbygd. Esau är densamme som Edom.

          9Detta är släkttavlan för Esau, stamfadern till edomeerna i Seirs bergsbygd. 10Detta är namnen på Esaus söner: Elifas, son till Esaus hustru Ada, Reguel, son till Esaus hustru Basemat.

          11Elifas söner var Teman, Omar, Sefo, Gatam och Kenas. 12Timna, som var bihustru till Esaus son Elifas, födde honom Amalek. Detta var Adas, Esaus hustrus, ättlingar. 13Detta är Reguels söner: Nachat, Serach, Shamma och Missa. Detta var Basemats, Esaus hustrus, ättlingar. 14Detta är sönerna till Esaus hustru Oholivama, dotter till Sivons son Ana: hon födde Jeush, Jalam och Korach åt Esau.

          15Detta är de klanhövdingar som härstammade från Esaus söner.

          Elifas, Esaus förstföddes, ättlingar: hövdingarna Teman, Omar, Sefo, Kenas, 16Korach, Gatam och Amalek; detta var Elifas klanhövdingar i Edom, dvs. Adas ättlingar. 17Detta är Reguels, Esaus sons, ättlingar: hövdingarna Nachat, Serach, Shamma och Missa; detta var Reguels klanhövdingar i Edom, dvs. Basemats, Esaus hustrus, ättlingar. 18Detta är Oholivamas, Esaus hustrus, ättlingar: hövdingarna Jeush, Jalam och Korach; detta var Oholivamas, Anas dotters och Esaus hustrus, klanhövdingar. 19Detta var Esaus söner och de klanhövdingar som härstammade från dem. Esau är densamme som Edom.

          20Detta är horén Seirs söner, urinvånarna i landet: Lotan, Shoval, Sivon, Ana, 21Dishon, Eser och Dishan; detta var horeernas, Seirs söners, klanhövdingar i Edom.

          22Lotans söner var Hori och Hemam, Lotans syster var Timna. 23Detta är Shovals söner: Alvan, Manachat, Eval, Shefo och Onam. 24Detta är Sivons söner: Aja och Ana. Det var denne Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade åsnorna åt sin far Sivon. 25Detta är Anas barn: Dishon och Oholivama, Anas dotter. 26Detta är Dishons söner: Hemdan, Eshban, Jitran och Keran. 27Detta är Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan. 28Detta är Dishans söner: Us och Aran.

          29Detta är horeernas klanhövdingar: hövdingarna Lotan, Shoval, Sivon, Ana, 30Dishon, Eser och Dishan; detta var horeernas klanhövdingar i Seir, hövding för hövding.

          31Detta är de kungar som regerade i Edom innan någon israelitisk kung regerade där. 32Bela, Beors son, blev kung i Edom, med säte i Dinhava. 33När Bela dog blev Jovav, Serachs son, från Bosra kung efter honom. 34När Jovav dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom. 35När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Han besegrade midjaniterna i Moab, och han hade sitt säte i Avit. 36När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom. 37När Samla dog blev Saul från Rechovot vid floden kung efter honom. 38När Saul dog blev Baal Hanan, Akbors son, kung efter honom. 39När Baal Hanan, Akbors son, dog blev Hadad kung efter honom, med säte i Pagu. Hans hustru hette Mehetavel, dotter till Matred, dotter till Me Sahav.

          40Detta är namnen på Esaus klanhövdingar efter familj och ort, namn för namn: hövdingarna Timna, Alva, Jetet, 41Oholivama, Ela, Pinon, 42Kenas, Teman, Mivsar, 43Magdiel och Iram. Detta var Edoms klanhövdingar efter deras boplatser i det land som är deras; Edom är densamme som Esau, edomeernas stamfar.

          Josef och hans bröder
          371Jakob bosatte sig i det land där hans far hade bott, i Kanaan.

          2Detta är berättelsen om Jakob och hans släkt.

          När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder; som pojke brukade han vara med sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Allt ont som berättades om dem förde han vidare till fadern. 3Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner, han hade ju fått honom på gamla dagar. Han hade låtit göra en fotsid dräkt åt honom. 4Men när bröderna såg att deras far älskade Josef mer än alla sina andra söner greps de av hat och kunde inte tala vänligt med honom.

          5En gång hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder blev deras hat ännu starkare. 6”Hör vad jag har drömt”, sade han. 7”Vi var ute på åkern och band kärvar, och min kärve reste sig och stod upprätt och era kärvar ställde sig i en ring och bugade sig för min kärve.” 8Då sade bröderna: ”Skall du bli kung över oss? Skall du härska över oss?” Och deras hat blev ännu starkare på grund av hans drömmar och hans prat.

          9Sedan hade han en annan dröm som han berättade för sina bröder. ”Jag har haft en dröm igen”, sade han. ”Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.” 10Men när han berättade detta för sin far och sina bröder tillrättavisade fadern honom: ”Vad är det för en dröm! Skall vi komma och buga oss till jorden för dig, jag och din mor och dina bröder?” 11Bröderna retade sig på honom, men hans far kunde inte glömma vad han hade sagt.

          12En gång när Josefs bröder var borta och vallade faderns får vid Shekem 13sade Israel till Josef: ”Du vet att dina bröder är med fåren vid Shekem, och nu tänker jag skicka dig till dem.” – ”Ja, far”, svarade han, 14och Israel fortsatte: ”Se efter om allt är som det skall med dina bröder och med fåren och kom sedan tillbaka och berätta för mig.” Och Israel skickade i väg honom från Hebrondalen.

          När Josef kom fram till Shekem 15och irrade omkring på fälten där mötte han en man som frågade: ”Vad letar du efter?” – 16”Jag letar efter mina bröder”, svarade Josef. ”Kan du tala om för mig var de vallar fåren?” 17Mannen sade: ”De har gett sig i väg härifrån, jag hörde dem säga att de skulle till Dotan.” Josef följde då efter sina bröder och fann dem i Dotan.

          18Bröderna såg Josef på långt håll, och innan han kom fram till dem började de smida planer på att döda honom. 19De sade till varandra: ”Titta, där har vi vår drömmare! 20Kom så dödar vi honom! Vi kastar honom i en brunn och säger att han har blivit uppäten av ett vilddjur. Då får vi se vad det blir av hans drömmar!” 21Men när Ruben hörde detta försökte han rädda honom från de andra och sade: ”Nej, vi får inte slå ihjäl honom!” 22Och Ruben sade till dem: ”Spill inget blod! Kasta honom i brunnen här ute i öknen, men skada honom inte!” Han ville nämligen rädda honom från de andra för att sedan kunna föra honom tillbaka till hans far.

          23När Josef kom fram till sina bröder slet de av honom hans dräkt, den fotsida dräkt som han hade på sig. 24Sedan tog de honom och kastade honom i brunnen. Brunnen var tom, där fanns inget vatten. 25När de sedan hade slagit sig ner för att äta fick de syn på en karavan med ismaeliter; de kom från Gilead och deras kameler var lastade med ladanum, balsam och mastix som skulle föras ner till Egypten. 26Juda sade då till sina bröder: ”Vad har vi för glädje av att döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? 27Kom så säljer vi honom till ismaeliterna. Då behöver inte vi bruka våld mot honom – det är ju ändå vår egen bror.” Och bröderna rättade sig efter honom.

          28Några midjanitiska köpmän som kom förbi drog upp Josef ur brunnen. De sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna, och dessa tog med sig Josef till Egypten.

          29När Ruben kom tillbaka till brunnen upptäckte han att Josef inte var där. Då rev han sönder sina kläder 30och återvände till bröderna. ”Pojken är borta”, ropade han, ”vad skall jag ta mig till?”

          31Bröderna tog Josefs fotsida dräkt, slaktade en bock och doppade dräkten i blodet. 32Sedan skickade de dräkten till sin far och sade: ”Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt.” 33Han såg på den och sade: ”Det är hans! Min son är uppäten av ett vilddjur, Josef är ihjälriven!” 34Och Jakob rev sönder sina kläder, han band säcktyg kring höfterna och sörjde sin son under lång tid. 35Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag skall sörja min son tills jag själv stiger ner i dödsriket.” Så begrät hans far honom.

          36I Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, hovman hos farao och befälhavare för livgardet.

          Juda och Tamar
          381Vid denna tid lämnade Juda sina bröder och slöt sig till en man i Adullam som hette Hira. 2Där mötte han dottern till en kanaané som hette Shua, och henne tog han till hustru. Han låg med henne, 3och hon blev havande och födde en son, som fick namnet Er. 4Hon blev åter havande och födde en son, som hon gav namnet Onan. 5Och hon födde ännu en son, som hon gav namnet Shela; hon befann sig i Kesiv när hon födde honom.

          6Juda tog en hustru åt sin förstfödde son Er; hon hette Tamar. 7Men Er, Judas förstfödde, väckte Herrens misshag, och Herren dödade honom. 8Då sade Juda till Onan: ”Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror.” 9Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. 10Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom. 11Då sade Juda till sin svärdotter Tamar: ”Nu får du bo som änka i din fars hus tills min son Shela blir vuxen.” Han var rädd att också Shela skulle dö, liksom hans bröder. Så flyttade Tamar hem till sin far.

          12Tiden gick, och Shuas dotter, Judas hustru, dog. När sorgetiden var över gick Juda en dag tillsammans med sin vän Hira i Adullam upp till Timna för att vara med om fårklippningen. 13När Tamar fick höra att hennes svärfar skulle gå till fårklippningen i Timna 14lade hon av sig änkekläderna, satte på sig en slöja och sminkade sig. Sedan satte hon sig vid porten till Enajim, som ligger på vägen mot Timna. Hon hade förstått att man inte skulle ge henne till hustru åt Shela, fastän han nu var vuxen.

          15När Juda fick syn på henne trodde han att det var en prostituerad, eftersom hon var beslöjad. 16Och han gick bort till henne där hon satt vid vägkanten. ”Låt mig ligga med dig”, sade han; han visste inte att det var hans svärdotter. Hon sade: ”Vad betalar du för det?” 17Juda svarade: ”Jag skickar en killing ur min hjord.” – ”Då får du ge mig en pant tills du har skickat den”, sade hon. 18”Vad skall du ha i pant?” frågade han. Hon svarade: ”Ditt sigill och sigillsnodden och staven du har i handen.” Han gav henne vad hon begärde och låg sedan med henne, och hon blev havande. 19Hon gick därifrån, lade av sig slöjan och tog på sig änkekläderna.

          20Juda skickade över killingen med sin vän från Adullam för att få tillbaka panten av kvinnan, men han kunde inte finna henne. 21Han frågade folk på platsen: ”Var är den där tempelflickan som håller till vid vägen i Enajim?” De svarade: ”Här har inte varit någon tempelflicka.” 22Han kom tillbaka till Juda och berättade att han inte kunnat finna henne och att folket på platsen förnekade att det hade varit någon tempelflicka där. 23Juda sade: ”Då får hon väl behålla panten. Bara nu inte detta drar skam över oss. Jag skickade i alla fall den här killingen, fast du inte kunde finna henne.”

          24Omkring tre månader senare sade man till Juda: ”Din svärdotter Tamar har horat, och nu är hon med barn.” Då sade Juda: ”För ut henne, hon skall brännas!” 25Men när hon fördes ut skickade hon bud till sin svärfar och lät säga: ”Ägaren till de här sakerna är far till mitt barn. Se efter vems det här är: sigillet, snodden och staven.” 26Juda kände igen dem. ”Hon har rätten på sin sida”, sade han, ”eftersom jag inte gav henne åt min son Shela.” Men han låg aldrig mer med henne.

          27När det var tid för henne att föda visade det sig att hon skulle få tvillingar. 28Vid förlossningen stack först en hand ut. Då tog barnmorskan ett rött band och knöt kring handen. ”Han kom först”, sade hon. 29Men han drog tillbaka handen, och hans bror kom fram. Då sade hon: ”Så du bryter fram!” Och han fick namnet Peres. 30Därefter kom hans bror, han som hade det röda bandet kring handen, och han fick namnet Serach.

          Josef hos Potifar
          391Josef hade förts ner till Egypten, där Potifar, hovman hos farao och befälhavare för livgardet, en egypter, köpte honom av ismaeliterna, som hade fört honom dit. 2Herren var med Josef och allting lyckades för honom. Han fick göra tjänst hemma hos sin egyptiske husbonde, 3som såg att Herren var med Josef och lät honom lyckas i allt han företog sig. 4Josef vann hans välvilja och blev hans personlige tjänare. Egyptern gav honom ansvaret för sitt hus och lämnade allt han ägde i Josefs vård. 5Från den stund han gett honom ansvaret för sitt hus och för allt han ägde välsignade Herren egypterns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, både hans hem och hans ägor. 6Han överlät allt han ägde i Josefs vård, och med honom i sin tjänst behövde han inte bekymra sig om annat än maten han skulle äta.

          Josef var välväxt och vacker. 7Efter en tid började husbondens hustru kasta sina blickar på honom. ”Ligg med mig”, sade hon. 8Men Josef avvisade henne och sade: ”Min husbonde har lämnat alla bekymmer i huset åt mig och anförtrott allt han äger i min vård. 9Här i huset har han inte mer att säga till om än jag, han nekar mig ingenting – utom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna handla så illa och synda mot Gud?” 10Och fast hon dag ut och dag in försökte övertala honom, lyssnade han inte på henne och ville inte ligga med henne och vara henne nära.

          11En dag kom han som vanligt in i huset för att sköta sitt arbete, och ingen av husets folk var inne. 12Då högg hon tag i hans mantel och sade: ”Ligg med mig!” Men han lämnade manteln i hennes hand och sprang sin väg. 13När hon såg att han lämnade manteln och flydde 14ropade hon på husets folk och sade till dem: ”Se bara, han har tagit hit en hebré som vill roa sig på vår bekostnad. Han kom och ville ligga med mig. Men jag skrek så högt jag kunde, 15och när han hörde hur jag ropade och skrek lämnade han kvar sin mantel och sprang sin väg.”

          16Hon lät sedan hans mantel ligga kvar tills hans husbonde kom hem. 17Då upprepade hon sin berättelse för honom: ”Den hebreiske slaven som du har tagit hit, han kom in till mig och ville roa sig. 18Men jag ropade och skrek, och då lämnade han kvar sin mantel och flydde.” 19När husbonden hörde sin hustru berätta om hur hans slav hade burit sig åt mot henne fylldes han av vrede. 20Husbonden lät gripa honom och sätta honom i det fängelse där kungens fångar hölls inspärrade.

          Josef tyder två hovmäns drömmar
          Så satt nu Josef i fängelse. 21Men Herren var med honom och lät honom möta barmhärtighet. Han gjorde fängelsechefen vänligt stämd mot honom, 22och denne lät Josef få uppsikt över alla fångarna i fängelset och ha hand om allt som skulle göras där. 23Fängelsechefen behövde inte ha någon tillsyn över det som anförtrotts Josef, eftersom Herren var med honom. Och Herren lät honom lyckas i allt han företog sig.

          401En tid därefter hände det att den egyptiske kungens munskänk och bagare gjorde sig skyldiga till förseelser mot sin herre, kungen av Egypten. 2Farao blev vred på sina båda hovmän, förste munskänken och förste bagaren, 3och lät sätta dem i häkte hos befälhavaren för livgardet, i det fängelse där Josef satt fången. 4Och gardesbefälhavaren gav Josef i uppdrag att betjäna dem.

          Efter en tid i häkte 5hade de båda under samma natt var sin dröm, den egyptiske kungens munskänk och bagare, där de satt i fängelset, och varje dröm krävde sin särskilda tydning. 6När Josef kom in till dem på morgonen såg han att de var betryckta. 7Då frågade han faraos hovmän, som tillsammans med honom själv satt i häkte i hans husbondes hus: ”Varför ser ni så dystra ut i dag?” 8De svarade honom: ”Vi har drömt, men det finns ingen som kan tyda våra drömmar.” Josef sade: ”Att tyda är Guds sak. Berätta nu för mig.”

          9Då berättade förste munskänken sin dröm för Josef: ”Jag drömde att jag hade en vinstock framför mig. 10Den hade tre rankor, och knappt hade den börjat skjuta skott förrän den stod i full blom, och den bar klasar med mogna druvor. 11Jag höll faraos bägare i handen, och jag plockade druvorna och pressade ut saften i bägaren och räckte den till farao.” 12Josef sade: ”Detta är uttydningen: de tre rankorna betyder tre dagar. 13Om tre dagar skall farao upphöja dig och ge dig tillbaka ditt ämbete, och du skall åter få räcka farao hans bägare som förut när du var hans munskänk. 14Men tänk på mig när det går bra för dig och visa att du är min vän genom att påminna farao om mig, så att jag slipper ut härifrån. 15Jag rövades bort från hebreernas land, och här har jag oförskyllt kastats i fängelse.”

          16När förste bagaren hörde att Josef gav en så gynnsam uttydning sade han till honom: ”Det var likadant i min dröm, jag drömde att jag bar tre brödkorgar på huvudet. 17I den översta korgen låg bakverk till farao av alla de slag. Men fåglarna åt dem ur korgen på mitt huvud.” 18Josef svarade: ”Detta är uttydningen: de tre korgarna betyder tre dagar. 19Om tre dagar skall farao upphöja dig och låta hänga upp dig på en påle, och fåglarna skall äta ditt kött.”

          20Tredje dagen därefter inföll faraos födelsedag. Då höll han ett gästabud för hela hovet, och då upphöjde han i kretsen av hovet förste munskänken och förste bagaren. 21Han lät förste munskänken få tillbaka sin tjänst, så att han åter fick räcka farao hans bägare, 22och förste bagaren lät han hänga upp, alldeles som Josef hade sagt dem i sin uttydning. 23Men förste munskänken tänkte inte på Josef utan glömde bort honom.

          Josef tyder faraos drömmar
          411Två år därefter hade farao en dröm: han stod vid Nilen, 2och upp ur floden kom sju vackra och feta kor och började beta i strandgräset. 3Efter dem kom sju andra kor upp ur Nilen, fula och magra, och de ställde sig på stranden bredvid de andra korna. 4Och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta. Sedan vaknade farao. 5Men han somnade om och hade en ny dröm. Han såg sju ax komma upp på samma strå, välmatade och fina. 6Efter dem såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden. 7Och de tunna axen slukade de sju välmatade och fulla axen. Sedan vaknade farao och förstod att han hade drömt.

          8På morgonen var farao fylld av oro och skickade bud efter alla siarpräster och visa män i Egypten. Farao berättade sina drömmar för dem, men ingen kunde tyda dem åt honom. 9Då tog förste munskänken till orda: ”Nu måste jag påminna om mina försyndelser. 10En gång hade farao blivit vred på sina tjänare och låtit sätta mig i häkte hos befälhavaren för livgardet, mig och förste bagaren. 11Där hade vi under samma natt var sin dröm, han och jag, och våra drömmar hade var sin särskilda tydning. 12Hos oss hade vi en ung hebré som var slav hos gardesbefälhavaren. Vi berättade våra drömmar för honom, och han tydde dem för oss, varje dröm för sig. 13Och så som han hade uttytt för oss, så blev det: jag fick tillbaka min ställning och den andre blev upphängd.”

          14Då lät farao skicka efter Josef, och man skyndade sig att hämta honom från fängelset. Josef fick raka sig och byta kläder, och så kom han inför farao. 15Farao sade till Josef: ”Jag har haft en dröm, men det finns ingen som kan tyda den. Nu har jag fått veta att du kan tyda de drömmar som du får höra.” 16Josef svarade farao: ”Inte jag! Men Gud skall ge farao ett lyckosamt svar.”

          17Då sade farao till Josef: ”Jag drömde att jag stod på Nilstranden. 18Upp ur floden kom då sju feta och fina kor och började beta i strandgräset. 19Efter dem kom sju andra kor upp, så eländiga och fula och magra att jag aldrig sett så fula kor i hela Egypten. 20Och de magra och fula korna åt upp de sju första, de feta. 21Men när de hade fått dem i sig märktes det inte på dem, de var lika fula som förut. Så vaknade jag. 22Sedan drömde jag att jag såg sju ax komma upp på samma strå, fullmatade och fina. 23Efter dem såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. 24Och de tunna axen slukade de sju fulla axen. – Jag har berättat detta för siarprästerna, men ingen kan förklara det för mig.”

          25Josef sade till farao: ”Faraos drömmar är en och samma dröm. Gud har talat om för farao vad han tänker göra. 26De sju feta korna betyder sju år, de sju fulla axen betyder också sju år: det är en och samma dröm. 27De sju magra och fula korna som kom upp efter dem betyder sju år, liksom de sju axen som var tunna och svedda av östanvinden. Det skall bli sju hungerår. 28Det är som jag redan har sagt farao: Gud har visat farao vad han tänker göra. 29Det skall komma sju år med stort överflöd i hela Egypten. 30Men efter dem kommer sju hungerår, så svåra att man inte skall minnas något av överflödet som var i Egypten. Hungersnöden kommer att föröda landet, 31och det skall inte finnas några spår av det överflöd som fanns där, ty den hungersnöd som kommer blir mycket svår. 32Att farao drömde två gånger betyder att Gud har fattat ett fast beslut och att han snart skall sätta det i verket.

          33Därför bör farao nu se sig om efter en klok och förståndig man att göra till styresman över Egypten. 34Farao bör gripa in och tillsätta fogdar i landet och kräva in en femtedel av skördarna i Egypten under de sju överflödsåren. 35Under de kommande goda åren skall fogdarna samla in livsmedel: i städerna skall de lägga upp spannmålsförråd som står till faraos förfogande, och de skall hålla lagren under bevakning. 36På det viset får Egypten ett förråd av livsmedel för de sju hungeråren som kommer över landet, så att det inte dukar under för hungersnöden.”

          Josef styresman över Egypten
          37Farao och hela hans hov fann förslaget gott, 38och farao sade till sina hovmän: ”Finns det någon som äger Guds ande så som han?” 39Sedan sade han till Josef: ”Eftersom Gud har låtit dig få veta allt detta, kan ingen vara så klok och förståndig som du. 40Du skall förvalta de kungliga egendomarna, och hela mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. Tronen skall vara mitt enda företräde framför dig.”

          41Farao sade till Josef: ”Härmed gör jag dig till styresman över hela Egypten.” 42Och farao drog av sig sin sigillring och satte den på Josefs finger, han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en guldkedja om hans hals. 43Han lät honom åka i den näst förnämsta vagnen, och framför honom ropade man: ”Avrek!” Så gjorde farao honom till styresman över hela Egypten. 44Och farao sade till Josef: ”Jag är farao, men utan din befallning skall ingen i hela Egypten lyfta hand eller fot.” 45Farao gav Josef namnet Safenat Paneach och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. – 46Josef var 30 år när han stod inför farao, kungen av Egypten.

          Josef lämnade farao och företog en resa genom hela Egypten. 47Under de sju överflödsåren gav landet rika skördar, 48och under dessa sju år av överflöd i Egypten lät Josef samla in alla livsmedel och lagra dem i städerna: i varje stad lagrades de grödor som vuxit på åkrarna runt omkring. 49Josef lade upp förråd av spannmål i stor mängd, den var som havets sand. Till sist fick man sluta räkna, det gick inte att hålla räkning längre.

          50Innan det första hungeråret kom fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. 51Den förstfödde gav Josef namnet Manasse, ”ty”, sade han, ”Gud har fått mig att glömma både mina olyckor och min släkt”. 52Den andre sonen gav han namnet Efraim, ”ty”, sade han, ”Gud har gett mig livsfrukt i mina vedermödors land”.

          53När de sju överflödsåren i Egypten var förbi 54började de sju hungeråren, så som Josef hade förutsagt. Alla länder drabbades av hungersnöd, men överallt i Egypten hade man bröd. 55När man började känna av hungersnöden över hela Egypten och folket ropade till farao efter bröd svarade han: ”Gå till Josef och gör som han säger.” 56Då nu hungersnöden hade drabbat hela landet öppnade Josef alla spannmålsförråden och sålde säd till egypterna, eftersom hungersnöden var svår i Egypten. 57Och från hela jorden kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, ty det var svår hungersnöd överallt.

          Josefs bröder kommer till Egypten
          421När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten sade han till sina söner: ”Vad väntar ni på? 2Jag har hört att det finns säd nere i Egypten. Far dit och köp åt oss, så att vi överlever och inte svälter ihjäl.” 3Då gav sig tio av Josefs bröder i väg för att köpa spannmål i Egypten. 4Josefs bror Benjamin ville Jakob inte skicka med bröderna, för att han inte skulle råka ut för någon olycka.

          5Bland alla andra som kom för att köpa säd kom också Israels söner, ty hungersnöden hade drabbat Kanaan. 6Josef var den som hade makten i Egypten, det var han som sålde säd till alla i landet, och därför kom nu Josefs bröder och bugade sig till jorden för honom. 7När Josef fick se sina bröder kände han igen dem, men han gav sig inte till känna för dem utan frågade bryskt: ”Varifrån kommer ni?” – ”Från Kanaan för att köpa brödsäd”, svarade de.

          8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9Han kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem, och han sade till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.” – 10”Nej, herre”, svarade de, ”dina tjänare har bara kommit för att köpa brödsäd. 11Vi är alla söner till samme man, vi är hederliga människor och inga spioner.” 12Men Josef sade: ”Jo, ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.” 13De svarade: ”Vi var tolv bröder, herre, söner till en och samme man i Kanaan. Men den yngste är kvar hos vår far, och en finns inte mer.” 14Josef sade till dem: ”Det är som jag redan har sagt er: ni är spioner. 15Men låt mig sätta er på prov: så sant farao lever, ni slipper inte härifrån förrän er yngste bror kommer hit. 16Skicka en av er att hämta er bror. Ni andra skall hållas fängslade tills det blir prövat om ni har talat sanning. Har ni inte det är ni spioner, så sant farao lever.” 17Sedan satte han dem alla i häkte i tre dagar.

          18Den tredje dagen sade Josef till dem: ”Om ni gör som jag säger skall ni få leva – jag fruktar Gud. 19Nu skall vi se om ni är hederliga: en av er får stanna kvar i häktet, och ni andra får ge er av med säd till era svältande familjer. 20Sedan tar ni med er yngste bror till mig. Det blir beviset för att ni har talat sanning, och då slipper ni dö.” Och så måste de göra. 21Men bröderna sade till varandra: ”Detta är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hur förtvivlad han var, han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka.” 22Ruben svarade dem: ”Jag sade ju att ni inte skulle göra pojken illa. Men ni ville inte höra på, och nu kommer vedergällningen för hans blod.” 23De visste inte att Josef förstod vad de sade, eftersom han hade talat med dem genom tolk. 24Nu vände han sig bort och gick ut och grät. Sedan kom han tillbaka och talade till dem. Han skilde Simon från de andra och lät fängsla honom inför ögonen på dem.

          25Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras säckar med spannmål och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och att man skulle ge dem mat för resan. Så gjorde man också, 26och bröderna lastade säden på sina åsnor och gav sig i väg. 27Men när en av dem öppnade sin säck vid nattlägret för att utfodra sin åsna fick han se sina pengar överst i säcken. 28”Jag har fått mina pengar tillbaka”, ropade han till bröderna, ”titta, här ligger de i min säck!” De blev alldeles utom sig, de såg skräckslagna på varandra och sade: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”

          29Så kom de hem till sin far Jakob i Kanaan och berättade för honom allt vad de hade varit med om: 30”Han som är landets herre talade bryskt till oss och behandlade oss som spioner. 31Men vi sade till honom: Vi är hederliga människor och inga spioner. 32Vi var tolv bröder, söner till samme far, men en finns inte mer, och den yngste är nu hos vår far i Kanaan. 33Då sade han som är landets herre: Nu skall jag ta reda på om ni är hederliga. Lämna kvar en av er hos mig och ta med er säden till era svältande familjer och ge er av. 34Sedan skall ni föra hit er yngste bror till mig, så att jag får förvissa mig om att ni inte är spioner utan hederliga människor. Då får ni tillbaka er bror och kan röra er fritt i landet.”

          35När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin penningpung i säcken. Både de och deras far blev förfärade när de fick syn på penningpungarna. 36Deras far Jakob sade till dem: ”Ni gör mig barnlös! Josef finns inte mer, Simon finns inte mer, och nu vill ni ta Benjamin. Det är mig det går ut över, alltsammans!” 37Då sade Ruben till sin far: ”Du får döda mina båda söner om jag inte har honom med mig tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.” 38Men han svarade: ”Min son får inte följa med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Skulle en olycka hända honom på er resa, då driver ni er gamle far med sorg ner i dödsriket.”

          Brödernas andra resa till Egypten
          431Men hungersnöden var svår i landet, 2och när de hade gjort slut på säden de fört hem från Egypten sade deras far till dem: ”Res dit igen och köp litet brödsäd åt oss.” 3Juda svarade honom: ”Mannen sade klart och tydligt att vi inte fick visa oss för honom om vi inte hade vår bror med oss. 4Om du nu låter vår bror följa med oss, så far vi ner och köper brödsäd åt dig. 5Men om du inte låter honom följa med, vill vi inte fara, för mannen sade till oss: Visa er inte för mig om ni inte har er bror med er!” 6Då sade Israel: ”Varför skulle ni ställa till det så för mig och tala om för mannen att ni har en bror till?” 7De svarade: ”Han förhörde sig noga om oss och vår släkt och frågade: Lever er far ännu? Har ni någon bror? Och vi talade om för honom hur det var. Inte kunde vi veta att han skulle säga: För hit er bror!” 8Juda sade till sin far Israel: ”Låt pojken följa med mig, och låt oss genast komma i väg, så att vi överlever och inte svälter ihjäl, vi och du själv och våra kvinnor och barn. 9Jag tar ansvar för honom, mig kan du ställa till svars: om jag inte har honom med mig tillbaka och överlämnar honom här till dig, så skall jag stå som en brottsling inför dig i alla mina dagar. 10Hade vi bara inte dröjt så här, hade vi redan kunnat vara tillbaka både en och två gånger.”

          11Då svarade deras far Israel dem: ”Om det nu måste ske, gör då så här. Ta av det bästa vi har i landet och lägg det i säckarna och för med det som gåva åt mannen: lite balsam, lite honung, ladanum och mastix, pistaschnötter och mandlar. 12Och ta dubbelt med pengar, så att ni kan lämna igen det ni fick tillbaka överst i era säckar. Det kan ju ha varit ett misstag. 13Ta så er bror med er och far genast tillbaka. 14Må Gud den Väldige låta er möta barmhärtighet hos mannen, så att han låter både er andre bror och Benjamin följa med tillbaka. Och mister jag mitt barn, så må det ske.”

          15Bröderna tog med sig sina gåvor och dubbelt med pengar, och så Benjamin, och gav sig i väg till Egypten. Där fick de företräde hos Josef, 16och då Josef såg att Benjamin var med dem sade han till sin förvaltare: ”Ta med männen hem till mig, slakta och gör i ordning en måltid, för de skall äta middagsmålet tillsammans med mig.” 17Han gjorde som Josef hade sagt och tog med sig bröderna till Josefs hus. 18Men de blev rädda när de fördes dit och tänkte: ”Det är för pengarnas skull man för oss hit, pengarna som var med tillbaka i våra säckar förra gången. Nu tänker de kasta sig över oss och övermanna oss. Sedan gör de oss till slavar och tar våra åsnor.” 19Vid ingången till huset vände de sig till Josefs förvaltare. 20”Hör på oss, herre”, sade de. ”Förra gången vi var här för att köpa brödsäd 21och kom till nattlägret och öppnade våra säckar, fann var och en av oss sina pengar överst i säcken, allt vad han hade betalt. De pengarna har vi nu tagit med oss tillbaka. 22Och vi har med oss mer pengar, som vi kan köpa brödsäd för. Vi vet inte vem som lade pengarna i våra säckar.” – 23”Ni kan vara lugna”, sade han. ”Var inte rädda, det är er och er fars Gud som har låtit er finna en skatt i era säckar. Jag fick era pengar.” Och han förde ut Simon till dem.

          24Så tog mannen med sig bröderna in i Josefs hus. Han lät sätta fram vatten så att de fick tvätta av sina fötter, och han lät utfodra deras åsnor. 25De ställde i ordning sina gåvor i väntan på att Josef skulle komma vid middagstiden; de hade nämligen fått höra att de skulle äta där.

          26När Josef kom hem lämnade de fram gåvorna de haft med sig och bugade sig till jorden för honom. 27Han hälsade dem och frågade: ”Hur är det med er gamle far som ni talade om? Lever han ännu?” – 28”Ja”, svarade de, ”allt är väl med vår far, din tjänare. Han lever ännu.” Och de föll ner inför honom. 29När han fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: ”Är detta er yngste bror som ni talade om?” Sedan sade han: ”Gud välsigne dig, min son!” 30Och Josef skyndade ut, eftersom kärleken till brodern överväldigade honom och han var nära att brista i gråt. Han gick in i ett annat rum och grät.

          31Sedan tvättade han ansiktet och gick ut igen. Han behärskade sina känslor och befallde att man skulle sätta fram maten. 32Man serverade honom för sig och bröderna för sig och egypterna som åt med honom för sig. Egypterna kan nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. 33Men bröderna fick sitta mitt emot Josef, i åldersordning från den äldste till den yngste. De såg förundrat på varandra. 34Josef lät servera dem från sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.

          Josefs bägare i Benjamins säck
          441Josef befallde sedan sin förvaltare: ”Fyll männens säckar med säd, så mycket de kan ta med sig, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. 2Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna han betalade för säden.” Han gjorde som Josef hade sagt. 3Så snart det blev morgon fick bröderna ge sig av med sina åsnor. 4De hade inte hunnit långt från staden när Josef sade till sin förvaltare: ”Sätt genast efter männen. När du hinner upp dem skall du säga: Varför har ni lönat gott med ont? 5Det är ju den här som min herre brukar dricka ur och som han också använder när han tyder tecken. Det var skamligt gjort!”

          6Förvaltaren hann upp dem och sade detta till dem. 7Bröderna svarade: ”Hur kan du säga något sådant, herre? Det skulle aldrig falla oss in att handla på det viset. 8Pengarna vi fann överst i våra säckar tog vi ju med oss tillbaka till dig från Kanaan. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din herres hus? 9Om man finner den hos någon av oss skall han dö, och vi andra skall bli slavar åt dig.” 10Då sade han: ”Nå, det får bli som ni säger. Den som man finner den hos skall bli slav åt mig, men ni andra går fria.” 11Bröderna skyndade sig att lyfta ner sina säckar på marken. Var och en öppnade sin säck, 12och förvaltaren satte i gång att leta, han började hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren blev funnen i Benjamins säck. 13Då rev de sönder sina kläder. Sedan de lastat sina åsnor återvände de till staden.

          14Så kom Juda och hans bröder till Josefs hus. Josef var fortfarande kvar där, och de kastade sig till marken inför honom. 15Josef sade till dem: ”Vad är det ni har gjort? Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” 16Juda svarade: ”Vad skall vi säga, herre? Hur skall vi lägga våra ord och hur skall vi kunna hävda vår oskuld? Gud har uppdagat vår skuld, och vi är dina slavar, herre, både han som bägaren blev funnen hos och vi andra.” 17Josef sade: ”Det skulle aldrig falla mig in att göra så. Den som bägaren blev funnen hos, han skall bli min slav. Ni andra kan lugnt bege er hem till er far.”

          Juda vädjar till Josef
          18Juda vände sig till honom och sade: ”Lyssna på mig, herre. Låt mig få säga ett ord, och bli inte vred på din tjänare, du som är faraos like. 19Du frågade oss, herre, om vi hade far eller bror. 20Vi svarade dig, herre: Vi har vår gamle far, och han har en son, en ung pojke som han har fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och han är sin fars älsklingsson. – 21Då befallde du oss att föra honom hit till dig, så att du fick se honom. 22Men vi svarade dig, herre, att pojken inte kunde lämna sin far, hans far skulle dö om han lämnade honom. 23Då sade du till oss att om inte vår yngste bror följde med oss hit skulle vi aldrig mer få visa oss för dig. 24Så kom vi hem till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du sagt. 25När sedan vår far sade åt oss att fara tillbaka och köpa litet brödsäd 26svarade vi: Det kan vi inte. Bara om vår yngste bror följer med oss kan vi fara. Vi får inte visa oss för mannen om inte vår yngste bror är med. 27Då sade vår far: Ni vet ju att min hustru födde mig två söner. 28Den ene försvann ifrån mig, och jag förstod att han var ihjälriven. Jag har inte sett honom mer. 29Om ni tar också den här sonen ifrån mig och det händer honom en olycka, så driver ni er gamle far med smärta ner i dödsriket. – 30Om jag kommer hem till min far och vi inte har med oss pojken som han är så fäst vid, 31och han ser att pojken inte är med, så blir det hans död. Vi skulle driva vår gamle far, din tjänare, med sorg ner i dödsriket. 32Herre, jag har lovat min far att ta ansvar för pojken. Jag har sagt att om jag inte har honom med mig tillbaka, så skall jag stå som en brottsling inför min far i alla mina dagar. 33Därför ber jag dig, herre, att du låter mig stanna som slav hos dig i stället för pojken, så att han får fara hem tillsammans med sina bröder. 34Hur skulle jag kunna fara tillbaka till min far utan att ha pojken med mig? Förskona mig från att se den smärta det skulle vålla min far.”

          Josef ger sig till känna för sina bröder
          451Nu kunde Josef inte längre behärska sina känslor inför hovmännen. ”Låt alla gå ut härifrån”, ropade han, och ingen av dem var kvar hos honom då han gav sig till känna för sina bröder. 2Och Josef brast i gråt. Han grät så högt att egypterna hörde det, och faraos hov fick veta vad som hänt. 3Josef sade till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever min far?” Hans bröder kunde inte svara honom, så förskräckta blev de. 4Då sade Josef till bröderna: ”Kom fram hit.” De gick fram till honom, och Josef sade: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. 5Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er. 6I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. 7Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. 8Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud, och han har gjort mig till faraos främste rådgivare, till ledare för hans förvaltning och styresman över hela Egypten.

          9Skynda er tillbaka till min far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har gjort mig till herre över hela Egypten. Kom hit till mig utan dröjsmål. 10Du skall få bo i Goshen, där du är nära mig, du själv med dina barn och barnbarn, dina får och dina kor och allt du äger. 11Där skall jag sörja för dig, ty ännu återstår fem år av hungersnöd. Du skall inte lida någon brist, varken du eller din familj eller någon av dem som tillhör dig. – 12Ni ser ju själva, både min bror Benjamin och ni andra, att det verkligen är jag som talar till er. 13Berätta för min far om vilken ställning jag har i Egypten och om allt ni har sett, och hämta honom hit så fort ni kan.”

          14Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. 15Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra.

          Bröderna återvänder till sin far
          16I faraos palats hade man fått höra att Josefs bröder kommit, och det gladde farao och hans hovmän. 17Farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: ”Så här skall ni göra: lasta era djur och far hem till Kanaan 18och hämta er far och era familjer och kom sedan till mig. Jag skall ge er det bästa Egypten har att bjuda, och ni skall få njuta av landets rikedomar. – 19Du skall befalla dem: Så här skall ni göra: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. 20Bry er inte om era tillhörigheter, ni skall få det allra bästa Egypten har att bjuda.”

          21Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar enligt faraos befallning, och han gav dem mat för resan. 22Åt var och en av dem gav han en högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han 300 siklar silver och fem högtidsdräkter. 23Till sin far skickade han följande: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde bjuda och tio åsneston med spannmål, bröd och andra förnödenheter som hans far skulle ha på resan. 24Så tog Josef farväl av sina bröder, och när de gav sig av sade han till dem: ”Bli inte ovänner på vägen!”

          25De lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob. 26Där berättade de för honom: ”Josef lever, och han är styresman över hela Egypten.” Jakob blev förstummad, han kunde inte tro dem. 27Men när de talade om för sin far allt som Josef hade sagt till dem och när han dessutom såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. 28”Det är nog”, sade Israel. ”Min son Josef lever. Jag måste fara, så att jag får se honom innan jag dör.”

          Jakob beger sig till Egypten
          461Israel bröt nu upp med allt han ägde och kom till Beer Sheva. Där offrade han slaktoffer åt sin far Isaks Gud. 2I en uppenbarelse om natten talade Gud till Israel: ”Jakob, Jakob!” Han svarade: ”Här är jag.” 3Och Gud sade: ”Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd att fara till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort folk. 4Jag skall själv fara till Egypten tillsammans med dig, och jag skall själv föra dig därifrån. Och Josef skall bli den som sluter dina ögon.” 5Så lämnade Jakob Beer Sheva.

          Israels söner lät sin far Jakob och sina barn och kvinnor stiga upp i vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom. 6De tog med sig sin boskap och ägodelarna de hade förvärvat i Kanaan, och så kom de till Egypten, Jakob och hela hans släkt. 7Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, ja, hela sin släkt förde han med sig till Egypten.

          Jakobs släkt
          8Detta är namnen på israeliterna som kom till Egypten, Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben. 9Rubens söner var Henok, Pallu, Hesron och Karmi. 10Simons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, kanaaneiskans son. 11Levis söner var Gershon, Kehat och Merari. 12Judas söner var Er, Onan, Shela, Peres och Serach, men Er och Onan dog i Kanaan. Peres söner var Hesron och Hamul. 13Isaskars söner var Tola, Puva, Jashuv och Shimron. 14Sebulons söner var Sered, Elon och Jachleel. 15Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan Aram. Därtill kom dottern Dina. Söner och döttrar var sammanlagt trettiotre personer.

          16Gads söner var Sifjon, Haggi, Shuni, Esbon, Eri, Arodi och Areli. 17Ashers söner var Jimna, Jishva, Jishvi och Beria. Deras syster hette Serach. Berias söner var Hever och Malkiel. 18Detta var sönerna till Silpa, som Laban hade gett åt sin dotter Lea. Hon födde dessa åt Jakob. Det var sammanlagt sexton personer.

          19Jakobs hustru Rakels söner var Josef och Benjamin. 20Josef hade i Egypten fått sönerna Manasse och Efraim med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. 21Benjamins söner var Bela, Beker, Ashbel, Gera, Naaman, Achiram, Shufam, Hufam och Ard. 22Detta var Rakels söner som hon födde åt Jakob. Det var sammanlagt fjorton personer.

          23Dans son var Hushim. 24Naftalis söner var Jachseel, Guni, Jeser och Shillem. 25Detta var sönerna till Bilha, som Laban hade gett åt sin dotter Rakel. Hon födde dessa åt Jakob. Det var sammanlagt sju personer.

          26De som Jakob hade med sig till Egypten och som härstammade från honom, hans sonhustrur alltså oräknade, var sammanlagt sextiosex personer, 27och eftersom de söner Josef fick i Egypten var två, blev det sammanlagt sjuttio personer av Jakobs släkt som kom till Egypten.

          Jakob och hans släkt kommer till Egypten
          28Israel hade skickat Juda i förväg till Josef, för att få reda på vägen till Goshen. När de kom fram dit 29lät Josef spänna för sin vagn och åkte till Goshen för att möta sin far Israel. När han nu stod inför honom föll han honom om halsen och grät länge. 30Och Israel sade till Josef: ”Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever.”

          31Josef sade till sina bröder och till de andra i sin fars familj: ”Jag skall uppsöka farao och underrätta honom om att mina bröder och hela min fars familj har kommit till mig från Kanaan. 32’De är herdar’, skall jag säga, ’de har alltid hållit boskap, och de har med sig sina får och kor och alla sina tillhörigheter.’ 33När sedan farao kallar er till sig och frågar vad ni livnär er på 34skall ni svara: ’Herre, vi har hållit boskap i hela vårt liv, vi liksom våra fäder.’ Då kommer ni att få bo i Goshen. Herdar är nämligen något orent för egypterna.”

          471Josef kom till farao och underrättade honom om att hans far och hans bröder hade kommit från Kanaan med sina får och kor och allt de ägde och nu var i Goshen. 2Josef hade tagit med sig fem av bröderna och lät dem träda fram inför farao. 3När farao frågade dem vad de livnärde sig på svarade de: ”Vi är herdar, herre, vi liksom våra fäder.” 4Sedan sade de till farao: ”Vi har kommit för att vara en tid här i landet, vi har inget bete till våra får och getter, eftersom det är så svår missväxt i Kanaan. Vi ber dig, herre: låt oss få bo i Goshen.” 5Farao sade till Josef: ”Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. 6Hela Egypten ligger öppet för dig. Låt din far och dina bröder bosätta sig i den bästa delen av landet: de får bo i Goshen. Och om du känner några av dem som duktiga karlar, kan du ge dem uppsikten över min boskap.”

          7Sedan hämtade Josef sin far Jakob och föreställde honom för farao. Jakob hälsade farao, 8och farao frågade honom om hans ålder. 9”Min vandringstid har varat 130 år”, svarade Jakob. ”Få och svåra har mina levnadsår varit, de har inte blivit så många som mina fäders vandringsår.” 10Jakob tog farväl av farao och lämnade honom.

          11Josef lät sin far och sina bröder bo i Egypten och gav dem jord där, i den bästa delen av landet, i Ramses, så som farao hade befallt. 12Och Josef sörjde för att hans far och hans bröder och hela hans fars släkt fick livsmedel alltefter familjernas storlek.

          Josef gör Egypten till faraos egendom
          13På hela jorden var man nu utan bröd, hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaan var nära att förgås av hunger. 14Genom att låta folket köpa säd samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och i Kanaan och förde dem till farao. 15När pengarna hade tagit slut i Egypten och Kanaan kom egypterna till Josef. ”Ge oss bröd”, bad de. ”Eller måste vi dö här i din åsyn bara för att vi inte har några pengar?” 16Då svarade Josef: ”Är pengarna slut, så kom hit med er boskap. Då ger jag er bröd i utbyte.” 17De kom med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot hästarna, fårhjordarna, nötboskapen och åsnorna. Så försörjde han dem det året med bröd i utbyte mot all deras boskap.

          18Året gick till ända, och följande år kom de till Josef och sade: ”Vi måste säga som det är, herre: pengarna är slut och vår boskap har du redan fått. Det enda vi kan ge dig är våra kroppar och vår jord. 19Eller måste vi dö inför ögonen på dig, vi och vår jord? Ta oss och vår jord i betalning för bröd. Vi och vår jord blir faraos egendom, bara du ger oss utsäde, så att vi kan överleva och inte behöver dö och vår jord slipper ligga öde.” 20Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar, eftersom hungersnöden var så svår. Jorden blev på detta sätt faraos egendom. 21Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar. 22Prästernas jord köpte han dock inte. De hade sitt lagstadgade underhåll från farao, de levde på det underhåll farao gav dem och behövde därför inte sälja sin jord.

          23Josef sade till folket: ”Nu har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni säd så att ni kan beså jorden. 24När skörden bärgas skall ni ge en femtedel åt farao. Fyra femtedelar får ni behålla till utsäde och till mat åt er och era familjer och alla ni har att försörja.” 25Egypterna sade: ”Du har räddat våra liv, herre. Vi är tacksamma att få vara slavar åt farao.” 26Josef gjorde detta till en lag som gäller än i dag för jorden i Egypten: en femtedel till farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

          Jakobs sista önskan
          27Israeliterna bosatte sig alltså i Goshen i Egypten. Där skaffade de sig jord, och de var fruktsamma och blev mycket talrika. 28Jakob levde sjutton år i Egypten; hans livstid blev 147 år.

          29När tiden närmade sig då Israel skulle dö kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: ”Jag ber dig om en ynnest. Lägg handen mellan mina lår och svär att visa mig din kärlek och trofasthet: begrav mig inte i Egypten. 30När jag har gått till vila hos fäderna, för mig då bort från Egypten och lägg mig i mina fäders grav.” Josef svarade: ”Jag skall göra som du har sagt.” – 31”Ge mig din ed”, sade Jakob, och han gav honom sin ed. Sedan knäföll Israel vid sängens huvudgärd.

          Jakob välsignar Josefs söner
          481Efter en tid fick Josef bud att hans far var sjuk. Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim, 2och man talade om för Jakob att hans son Josef hade kommit. Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen.

          3Jakob sade till Josef: ”Gud den Väldige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaan. Där välsignade han mig 4och sade till mig: ’Jag skall göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. Och jag skall ge dina ättlingar detta land som egendom för all framtid.’ – 5Nu skall de två söner som du har fått i Egypten innan jag kom hit till dig vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina, på samma sätt som Ruben och Simon. 6Men de barn du får efter dem skall vara dina: de skall räknas in under sina bröder i det land som blir deras. – 7På färden genom Kanaan, när jag kom från Paddan, dog Rakel från mig, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata. Jag begravde henne där, invid vägen till Efrata.” Efrata är det nuvarande Betlehem.

          8När Israel fick se Josefs söner frågade han: ”Vilka är detta?” 9Josef svarade sin far: ”Det är mina söner som Gud har gett mig här.” – ”Kom hit med dem till mig”, sade Israel, ”så får jag välsigna dem.” 10Israel var skumögd av ålder och såg illa. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. 11Och Israel sade till Josef: ”Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig få se dina barn också!”

          12Josef lyfte ner dem ur Israels knä och bugade sig till jorden. 13Sedan tog Josef Efraim i sin högra hand, så att Israel fick honom till vänster, och Manasse i sin vänstra hand, så att Israel fick honom till höger, och förde fram dem till Israel. 14Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand lade han på Manasses huvud. Han korsade alltså sina händer. Men Manasse var den förstfödde.

          15Israel välsignade dem och sade:

          ”Den Gud som mina fäder höll sig till,
          Abraham och Isak,
          den Gud som har varit min herde
          från min första stund till denna dag,
          16den ängel som löst mig från allt ont,
          han må välsigna dessa barn.
          Genom dem skall mitt namn leva vidare,
          mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks.
          Må de föröka sig och bli talrika på jorden.”
          17Josef ogillade att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud och grep därför tag i faderns hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses. 18”Inte så, far”, sade Josef. ”Det här är den förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.” 19Men det ville inte hans far utan sade: ”Jag vet, min son, jag vet. Också han skall bli till ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall bli större än han, och av hans ättlingar skall bli stora folk.”

          20Den dagen välsignade han dem och sade: ”När israeliterna välsignar skall de bruka era namn och säga: Må Gud göra dig sådan som Efraim och Manasse!” – Han satte alltså Efraim före Manasse.

          21Israel sade till Josef: ”Jag skall snart dö, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. 22Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg som jag tagit från amoreerna med svärd och båge.”

          Jakobs sista ord till sina söner
          491Jakob kallade till sig sina söner och sade:

          ”Samlas här, jag vill förkunna
          vad som händer er i kommande dagar.
          2Kom hit och lyssna, Jakobs söner,
          lyssna på Israel, er fader.
          3Ruben, du är min förstfödde,
          min mannakrafts första frukt,
          den främste i ära, den främste i styrka.
          4Du är som ett svallande vatten.
          Du skall inte mer vara den främste,
          ty du intog din faders säng,
          du vanhelgade min bädd.
          5Simon och Levi är bröder,
          deras svärd är våldets verktyg.
          6Jag skyr deras sällskap
          och vill inte vara i lag med dem.
          I sin vrede dräpte de män,
          i övermod stympade de oxar.
          7Förbannad deras otyglade vrede,
          deras skoningslösa raseri.
          Jag skall sprida dem i Jakob,
          skingra dem över Israel.
          8Juda, dig prisar dina bröder,
          du slår dina fiender på flykten.
          Din faders söner bugar sig för dig.
          9Ett ungt lejon är Juda.
          Du reser dig upp från ditt byte, min son.
          Han lägger sig ner och vilar som ett lejon,
          ett lejon som ingen vågar störa.
          10Spiran skall förbli hos Juda,
          härskarstaven i hans hand.
          En gång skall han motta tribut
          och folken tvingas till lydnad.
          11Han binder sin åsna vid vinstocken,
          sitt åsneföl vid rankan.
          Han tvättar sin dräkt i vin,
          sin klädnad i druvornas blod.
          12Hans ögon är mörkare än vin,
          hans tänder vitare än mjölk.
          13Sebulon bor vid havets kust,
          vid kusten där skepp lägger till,
          ända bort emot Sidon.
          14Isaskar är en stark åsna
          som lagt sig till vila i fållan.
          15Han fann det gott att komma till ro
          och såg att landet var ljuvligt.
          Då böjde han nacken under bördan
          och blev en ofri dagsverkare.
          16Dans folk är lika starkt
          som någon annan stam i Israel.
          17Dan är en orm vid vägen,
          en huggorm vid stigen
          som hugger hästen i hasen,
          så att ryttaren faller baklänges.
          18På din hjälp hoppas jag, Herre!
          19Gad överfalls av rövarband,
          själv faller han dem i ryggen.
          20Asher mättas av feta rätter,
          han bjuder på kunglig spis.
          21Naftali är en hind som rör sig i frihet
          och föder vackra kalvar.
          22Ett ungt fruktträd är Josef,
          ett ungt fruktträd vid källan,
          grenarna klättrar upp efter muren.
          23Skyttar ansätter honom,
          bågskyttar går till anfall,
          24men han håller stadigt sin båge,
          och smidigt rör sig hans hand.
          Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten,
          25din faders Gud, han skall hjälpa dig,
          Gud den Väldige, han skall välsigna dig
          med välsignelser från himlen därovan,
          välsignelser från djupet som vilar därnedan,
          med välsignelser från bröst och sköte,
          26välsignelser från ax och blomma,
          välsignelser från de uråldriga bergen,
          lycka från de eviga höjderna.
          Må detta strömma över Josefs huvud,
          över hjässan på fursten bland bröder.
          27Benjamin är en rovgirig varg,
          på morgonen förtär han sitt rov,
          mot kvällen fördelar han sitt byte.”
          28Detta är alla Israels tolv stammar, och detta är vad deras far talade till dem. Han välsignade dem och gav var och en av dem den välsignelse som tillkom honom.

          Jakobs död och begravning
          29Sedan befallde han dem: ”När jag nu förenas med mina fäder skall ni begrava mig hos dem i grottan på hettiten Efrons fält, 30grottan på fältet i Makpela utanför Mamre i Kanaan, det fält som Abraham köpte som gravplats av hettiten Efron. 31Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes Isak och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea.” – 32Fältet med grottan förvärvades från hettiterna.

          33När Jakob hade sagt detta till sina söner drog han upp fötterna i sängen. Så dog han och förenades med sina fäder. 501Och Josef kastade sig ner över sin far och grät och kysste honom.

          2Sedan befallde Josef läkarna han hade i sin tjänst att de skulle balsamera hans far, och läkarna balsamerade Israel. 3Det tog fyrtio dagar, den tid en balsamering tar. Egypterna begrät honom i sjuttio dagar, 4och när denna sorgetid var över talade Josef med faraos hovfolk och sade till dem: ”Jag ber er om en ynnest: lägg fram min sak inför farao och tala om för honom 5att min far har tagit en ed av mig och sagt: ’När jag dör, lägg mig då i den grav som jag har låtit hugga ut åt mig i Kanaan.’ Be honom att han låter mig resa dit upp och begrava min far. Sedan skall jag återvända hit.” 6Farao lät hälsa: ”Res dit upp och begrav din far enligt den ed han har tagit av dig.”

          7Josef reste för att begrava sin far, och med honom följde alla de äldsta ämbetsmännen vid faraos hov och alla Egyptens äldste 8och hela Josefs familj, hans bröder och hans fars familj. Kvinnor och barn lämnade de dock kvar i Goshen, liksom får och kor. 9Han hade med sig både vagnar och hästar, det var ett mycket stort följe.

          10När de kom till Goren Haatad på andra sidan Jordan höll de en stor och högtidlig dödsklagan. Josef utlyste en sju dagars sorgehögtid efter sin far. 11Invånarna i landet, kanaaneerna, såg sorgehögtiden i Goren Haatad, och de sade: ”Där håller egypterna en stor sorgehögtid.” Därför kallade man platsen Avel Misrajim; det ligger på andra sidan Jordan.

          12Jakobs söner gjorde med sin far så som han hade befallt dem: 13de förde honom till Kanaan och begravde honom i grottan på fältet i Makpela, det fält utanför Mamre som Abraham köpt som gravplats av hettiten Efron. 14När Josef hade begravt sin far återvände han till Egypten med sina bröder och alla andra som hade följt med honom till hans fars begravning.

          Josef lugnar sina bröder
          15När Josefs bröder tänkte på att deras far var borta sade de: ”Kanske Josef hyser agg till oss och vill ge igen för allt ont vi har gjort honom.” 16Därför skickade de bud till Josef och lät säga: ”Innan han dog bad din far 17att vi skulle säga till dig: ’Vi ber dig förlåta oss, dina bröder, vår synd och skuld. Vi har gjort dig mycket ont.’ Så förlåt oss, din fars Guds tjänare, den synd vi har begått!” Vid dessa ord brast Josef i gråt. 18Sedan kom också bröderna själva och föll ner inför honom och sade: ”Vi är dina slavar.” 19Men Josef sade till dem: ”Var inte rädda. Jag är ju inte Gud! 20Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv. 21Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn.” Så talade han lugnande och uppmuntrande till dem.

          Josefs ålderdom och död
          22Josef bodde kvar i Egypten tillsammans med sin släkt, och han levde i 110 år. 23På Efraims sida fick han se barn i tredje led, och barn till Manasses son Makir kunde han uppta som sina. 24Josef sade till sina fränder: ”Jag skall snart dö, men Gud kommer att ta sig an er och föra er från detta land upp till det land som han med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob.” 25Sedan tog han en ed av Israels ättlingar och sade: ”Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra mina ben härifrån.” 26Så dog Josef i en ålder av 110 år, och han blev balsamerad och lagd i en kista i Egypten.

           
  1. Man ska försöka ha så många ”marker” ute som möjligt. Försök vara bakom motståndarna, för att kunna knuffa så många som möjligt.Om du är nära målet prioriterar du att komma in snabbt.Ha tur!!:)

     

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.